Far Cry 5

Far Cry är tillbaka och denna gång är de asiatiska Himalaya-trakterna bortbytta mot Montanas skogspartier och berg. Superreligiösa hillbillies står på menyn i denna femte del som är riktigt kul, men som inte levererar några direkta överraskningar eller nyheter.

Inledningsscenen är ruskigt bra. Här har vi ett praktexempel på ett spel som bygger en rejält vass atmosfär direkt i början på äventyret. Vi får ratta en polis som kallas för ”Rookie” som tillsammans med ett gäng kollegor landar en helikopter djupt inne i Montana för att arrestera Joseph ”The Father” Seed, en kultledare som fått hela Hope County på fall. De som vägrar gå med i sekten mördas på de mest bestialiska sätt. Arresteringen går såklart åt fanders och efter en helikopterkrasch hamnar ”Rookie” utan sina kollegor mitt ute i de djupa skogarna, och äventyret tar sin början.

Montanas skogar, jo jag tackar. Undertecknad blev helt hänförd från minut ett och är det i skrivande stund fortfarande. Jag älskar miljön. Jag älskar den innerligt. Den för tankarna till Red Dead Redemption och skapar ett sug utan dess like efter Red Dead Redemption 2. På både gott och ont givetvis. Jag tar mig faktiskt gärna fram till fots – för även om det är långa sträckor mellan uppdragen finns det alltid någonting man kan kika på efter vägen. Ett gammalt skjul mitt i skogen, ett fiskehus. Dekorativt sett är variationen enorm. En nyhet till detta lir är att man inte behöver klänga upp i alla radiotorn för att låsa upp nya delar av kartan. Nu får du bränna runt i fordon, eller lubba till fots, för att låsa upp nya delar av kartan. Och det är bara till det bättre.

Familjen Seed är inte som vilken helyllefamilj som helst.

Mitt i den visuella fascinationen, för undertecknad i varje fall som sitter med ett dumflin större delen av tiden, finns det en hel del att göra innan man får möjlighet att sänka The Father. Spelets världskarta är uppdelad i tre områden där The Fathers två bröder är elakingarna i två av dem medan deras ”syster” sprider skräck i det tredje. Här har du som spelare ett fritt val – du får nämligen välja i vilken ordning du vill bemöta The Fathers odågor till syskon. Svårighetsgraden är den samma på vilket område du än väljer, vilket är ett smart drag som tar bort känslan att även ett open world-spel kan kännas linjärt när man måste besöka områden i en viss ordning. Varje område har en ”resistance”-stapel som måste fyllas innan man får ge sig i kast med områdets otäcking till syskon. Denna stapel fylls genom att samla ”resistance points” som man får genom att klara uppdrag, spränga prylar som tillhör kulten, rädda rebeller osv. Skapligt många olika saker, men som kollega Pär tidigare belyst blir det dock repetitivt i och med att man gör samma sak så många gånger.

Som jag redan berört är spelets svårighetsgrad bra balanserad när det kommer till de olika områdena i spelvärlden. Men svårighetsgraden på uppdragen och actionsekvenserna är det dock lite annorlunda med. Till en början kände jag att normal var en perfekt balanserad svårighetsgrad. Ett par timmar in började jag dock känn av att det kanske var aningens lätt då jag flera gånger struntade i att smyga/stänga av larmen när jag skulle befria en outpost och i det närmaste sprang åttor runt fienderna utan att ens ta skydd bakom valfri sunkig container när kulorna ven förbi, och rakt i, mitt hockeyfrillaförsedda huvud.  När sedan områdets ”bossuppdrag” var igång, jag gav mig efter syrran först då hon verkade läskigast av alla tre, sköt elakingarna till hillbillies ihjäl mig sju gånger på någon enstaka minut. Det var ett hopp mellan svårighetsgrad som hette duga. Utöver det är spelet bra balanserat då nya vapen och fordon samt ammunition är relativt dyra att köpa i jämförelse med pengarna man inkasserar. Visserligen räcker det att ta ett nytt vapen från en fiende så finns vapnet genom hela spelets gång i din vapensamling som du kan finna hos närmsta vapenåterförsäljare. Till sin hjälp kan man även ha ett gäng olika följeslagare. Det kan vara allt från random rebeller till vapentokiga karaktärer (med lite mer bakgrund än de vanliga rebellerna), lokatter och björnar. Alla med olika färdigheter. Man kan ha upp till två kompanjoner som slår följe samtidigt, och med dessa två blir det lite väl enkelt att storma en outpost eller ge sig på en vägspärr. Jag har i ärlighetens namn lirat majoriteten av timmarna helt allena då jag vid ett tillfälle tyckte att min lokatt Precious tog för sig en aning för mycket när hon klippte sju av åtta fiender vid ett tillfälle när undertecknad var ute efter perks.

Fantastisk natur. Och ja, men kan plöja hillbillies med traktorn.

Far Cry-serien är sandlådespel av Guds nåde, och självklart ska möjligheten att spränga och skjuta i det närmaste hur mycket man vill vara nära till hands. Det tog inte lång tid innan mina vapen var fulla med ammunition och min lekamen var fullproppad med handgranater, molotovs och dynamitgubbar. Det senare går att knåpa ihop själv med hjälp av prylar du samlar på dig i spelvärlden (som man också hittar hela tiden). Detta är givetvis helt i sin ordning, för är det sandlåda, då är det banne mig sandlåda. Jag vill inte skippa chansen att ge mig på en outpost på grund av att jag har dåligt med ammunition till mina pickadoller. Nya vapen å andra sidan kan ta tid att finna. Man låser visserligen upp fler hos vapenförsäljarna ju längre man kommer i spelet, men även det tar sin tid. För undertecknad kändes det som en evighet innan AK-47 fanns att köpa hos närmsta vapenfanatiker.  Nu när jag ändå osökt kommit in på sandlåda så finns ruskigt mycket att göra annat än att följa storyn. Förutom att frita outposts från dumkulten finns det race i alla dess former att tävla i, jaga älg och annat vilt, spränga silon, leta efter vapengömmor och fiska. Det senare lyfts fram en hel del och är kul. Tills jag fångat två fiskar, sedan är det bara tråkigt då det nappar i varje gång jag skickar draget i vattnet och hittills har bara en firre lyckats rymma. Kul grej, som ju hör hemma i Montanas vildmark, som dock inte är så kul.

Levelsystemet fungerar som så att man får ”perks” som man kan välja var man ska sätta ut i en uppsjö av olika färdigheter. Färdigheterna inkluderar bland annat förmågan att hålla andan längre under vattnet, bära flera vapen, fallskärm och kortare laddningstid för vapnen. Dessa perks låses upp genom att utföra olika saker som till exempel att jaga ner tre bisonoxar, flyga en viss sammanlagd längd med sin ”wingsuit” eller ha ihjäl 20 hillbillies med SMG:s. Dessutom går det finna tidningar med perks runt om Hope County, gärna i samband med nyss nämnda vapengömmor. Att jaga olika djur för att använda skinnet för att uppgradera sin utrustning är bortplockat, den uppgraderas med hjälp av perks istället medan djuren absolut inte faller i glömska då de flesta djuren behövs jagas minst tre gånger för att låsa upp en, eller flera, perks. Detsamma gäller när man fiskar.

Kyrkor och andra religiösa ting finner man nästan överallt i Hope County.

Storyn i Far Cry 5 tilltalar mig betydligt mer än vad den gjorde i föregångaren. Det är någonting med det här religiösa, fanatiska som gör mig alldeles kollrig. Joseph Seed är inte den här stereotypiska diktaturbossen som man har att göra med allt som oftast, utan han är obehagligt lugn och predikar sansat om att allt kommer ordna sig, att allas vår ”Rookie” till slut banne mig kommer konvertera osv. Själva storyn tar i runda slängar runt 20 timmar att klara ut, men kör man sidouppdragen och bara njuter av naturen håller spelet säkerligen det trippla. Jag rekommenderar att ta det piano och lattja med lite av varje.

Far Cry 5 är ett väldigt kul sandlådespel vars egentliga stora nyhet är att det utspelar sig i Montana och att det är en stygg kult som håller hov istället för Asien och monarken Pagan Min. Undertecknad kommer på sig själv flera gånger per sittning att det rinner dregel i mungiporna när han rattar omkring i Hope Countys olidligt vackra och stämningsfulla natur, och känner du dig lockad av denna miljö kommer du garanterat inte bli besviken. Älskar du sandlåda och känner att du lika gärna kan hoppa in i en bil för att i nästa sekund krascha rakt in i en älg eller i en semistor brunbjörn som att skjuta fanatiska hillbillies för att avancera storyn med ett religiöst (kristet) tema på jakt efter ”The Father” är det här ett spel för dig. Något repetitivt, halvtråkig styrning av fordon (VARFÖR kan jag inte ändra från first person när jag rattar ett fordon?), spretig svårighetsgrad och få spelmässiga nyheter är några av synpunkterna jag har, men det förstör inte helhetsintrycket att Far Cry 5 är det bästa och roligaste spelet hittills i spelserien.

Testad version: PS4. 

Far Cry är tillbaka och denna gång är de asiatiska Himalaya-trakterna bortbytta mot Montanas skogspartier och berg. Superreligiösa hillbillies står på menyn i denna femte del som är riktigt kul, men som inte levererar några direkta överraskningar eller nyheter. Inledningsscenen är ruskigt bra. Här har vi ett praktexempel på ett spel som bygger en rejält vass atmosfär direkt i början på äventyret. Vi får ratta en polis som kallas för ”Rookie” som tillsammans med ett gäng kollegor landar en helikopter djupt inne i Montana för att arrestera Joseph ”The Father” Seed, en kultledare som fått hela Hope County på fall.…

Review Overview

Betyg

80

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com