Fallout 4

Världen efter det stora kärnvapenkriget har skildrats av Bethesda Softworks i de redan klassiska Fallout 3 och Fallout: New Vegas. Det rör sig om en dystert fantastisk sci-fi-fantasi som omsorgsfullt målar bilden av ett USA där 50-talets stil och estetik aldrig slutade vara populär och där folks förtroende till kärnkraften till slut har gjort hela landet så gott som obeboeligt. Lyckligtvis kunde jag och min familj söka skydd i ett valv för att där, med hjälp av kryoteknik, överleva tills radioaktiviteten avtagit. 

Fallout4_sunny

Detta händelseförlopp börjar dock först efter flera timmar spenderade framför en installationsskärm och nästan en timme spenderad med den härligt detaljerade karaktärsskaparen. Det är till en början inte så intuitivt att fritt forma karaktärens ansikte med en handkontroll som jag föreställer mig att det skulle kunna vara med mus och tangentbord men till slut lyckas jag få till en lagom sliten kärnvapenkrigsöverlevare. En karaktär som jag tror skulle klara av de timslånga vandringarna i de ovälkomnande strålningsinfekterade ruinerna av det som en gång i tiden var Boston med omnejd. De första 15 minuterna känns min redan tydligt ärrade karaktär lite missanpassad. Jag bjuds en interaktiv inblick i vardagslivet år 2077 bara minuterna innan det stora kriget ska börja. Detta är det första spelet i serien där hjälten har fått en röstskådespelare och att det faktiskt pågår riktiga dialoger har fått till följd att filmiska klippningar plötsligt är en del av Fallout. Att vara med min familj i ett mysigt litet amerikanskt radhus är en ganska härlig upplevelse som jag tycker lyckas förmedla hur viktiga de verkligen är för min karaktär. Plötsligt kommer larmet om att kärnvapenmissilerna är på väg. Klipp till 210 år senare. Jag vaknar upp i ett tomt valv. Min äkta hälft har blivit mördad och min nyfödda son har blivit bortrövat. I en nästan helt okänd värld har jag inte mycket mer till val eller ens syfte än att försöka ta reda på vad som hänt mitt barn.

Fallout_4_characters

För er som inte har tidigare erfarenheter av Fallout-serien kan jag berätta att det sedan 2008 är ett action-rollspel i första- eller tredjepersonsvy som fokuserar på att låta spelaren skapa det äventyr den själv vill. Den grafiska stilen känns igen från Bethesda Softworks senare inlägg i Elder Scrolls-serien men det är onekligen ännu lite snyggare än i Skyrim. Grafiken känns inte som en del som det legat särskilt mycket fokus på under utvecklingen av spelet. Det är långt snyggare än Fallout 3 var på de gamla konsolerna, men jämfört med kontemporära open world-spel ser det väldigt daterat ut. Vissa ytor och material är riktigt snygga, men nästan ingenting ser riktigt levande ut i hela spelet. Folks ansikten är stela, deras blickar är skrämmande döda och allt hår är obehagligt stenhårt, något som blir väldigt påtagligt när man tidigt i spelet träffar schäfern Dogmeat. I mina ögon är det mest ansiktsanimationerna som är svidande dåliga men för spelare som är grafikkräsna kan nog hela spelet vara outhärdligt. Estetiken är däremot riktigt slående. Den sönderbombade östkuststaten känns mycket mer levande och intressantare än i Fallout 3. Och att det som finns kvar av civilisationen inte kommer från vår verkliga, tråkiga civilisation utan från en härlig 50-talsinspirerad fantasi är det som från början fick mig att fastna för Fallout. Trots den ganska simpla grafiken händer det oroväckande ofta att spelet helt tappar sin framerate och jag får lagga mig fram genom strider med supermutanter och skräckinjagande Deathclaws.

Fallout4_Preston

Stridssystemet är i stort sett detsamma som det varit i de senaste spelen i serien. En ganska vanlig shooter med väldigt omfattande system som möjliggör olika spelstilar invävda i sig. Jag har alltid valet att försöka smyga mig på fienderna och får på så vis chansen att göra dubbel skada och inte göra en hel trupp medveten om min närvaro. Till min hjälp har jag också V.A.T.S. Ett system som i tidigare delar stannat tiden helt, men nu bara saktar ner tiden och tillåter mig att välja var min karaktär ska sikta sina nästa skott som skjuts helt utan att jag själv behöver sikta. Jag kan se hur stor chans det är att jag kommer träffa, hur mycket skada jag kommer göra om jag träffar och hur mycket skada den specifika kroppsdelen kan ta innan den blir bruten. Detta är till stor hjälp i nästan alla lägen. I situationer där man möter snabba fiender skulle jag ofta utan V.A.T.S. vara död innan jag egentligen hunnit reagera. Och i alla stressiga situationer med många, eller bara överdrivet starka fiender är det extremt användbart för att få bättre översikt. För den som skulle vilja spela med närstridsvapen finns absolut den möjligheten dock blir det svårt när man mest möter fiender med skjutvapen. Levelsystemet har dock fått sig en rejäl tillputsning och vad som krävs för de olika förmågorna är nu långt mer överskådligt och mycket smidigare än tidigare.

1064-0-1447757581

Väl ute ur valvet leder mig jakten på min borttappade son fram och tillbaka över hela ödemarken. Alla människor som finns kvar har samma uppgift, att överleva dagen. Deras sätt att ta sig an uppgiften är det som skiljer dem åt. Det flesta dödar allt och alla de träffar på och säkrar på det sättet sin överlevnad, men det finns altruistiska krafter även i värld som borde ha gett upp allt hopp. Ganska snart hittar man en grupp som kallas The Minutemen som söker en fristad från vilken de kan leda sina skyddsaktioner och samtidigt överleva själva. Jag får möjligheten att bygga en bas åt dem. Det är här den största skillnaden från de tidigare delarna kommer. Det är ett craftingsystem utan dess like. Det tar till vara på allt som tidigare bara varit rent skräp. En plåtburk ger metall som senare kan användas som en del av ett kanontorn. En leksaksbil ger trä som jag kan använda till att bygga ett staket och en skruv som kan användas för att fästa ett kikarsikte på mitt vapen. Alla som spelat Skyrim vet att det var svårt nog att hålla värdelösa föremål borta från sin ryggsäck redan innan, nu är det nästintill omöjligt att göra sig av med något vilket i förlängningen innebär att jag nästan jämt och ständigt ligger på gränsen till överbelastad. Det finns ett system för att bygga byggnader och ett antal separata system som kräver särskilda arbetsbänkar. Till exempel kan man modda alla sina vapen, göra mediciner och laga mat att ha med sig på sina resor. Det är en nästan Minecraftig känsla över byggnadsläget. Jag har möjlighet att, inom ett begränsat område, bryta ned nästan vilket föremål som helst till sina beståndsdelar för att sedan bläddra mig fram i menyer där jag väljer mellan att bygga väggar, inredning, försvar och annat som är nödvändigt i en postapokalyptisk stad. Ett litet hus med några sängar och en liten ”tato”-odling är starten på vad som med lite omsorg skulle kunna bli en blomstrande stad. Med tiden växer bosättningen och kan med lite otur bli ett mål för de otaliga raiders som håller till  ödemarken.

Fallout-4-Settlement-Building-E3-2015

Jag pendlar mellan besviken och lyrisk över Fallout 4. Det är ju en helt underbar värld som nu verkligen har fått den omsorg som den förtjänar. Den svängiga jazzen sitter där den ska och all nyskriven musik är riktigt episk. Att protagonisten har gått från stum till vältalig är enligt mig bara ett stort plus som gör att allt känns lite verkligare. Dialogerna känns dock inte som att de bjuder på någon större variation. Berättelsen jag bjuds på i huvuduppdragen är bra men inte fantastisk. Att modda mina vapen och rustning är tillfredsställande men samtidigt känns basbyggandet lite överflödigt. Det planlösa strosandet är egentligen spelets största fördel. Om jag bara går ut i ödemarken kommer spelet skölja över mig. Jag kommer hitta fantastiska platser, hemska monster och folk som ber om min hjälp. Och ifall jag inte skulle fastna för uppdragen som de vill att jag ska utföra åt dem kan jag skapa min egen berättelse och ett eget syfte. Fallout 4 är det bästa spelet i serien, men det är inga sjumilakliv från det fantastiska Fallout: New Vegas. Självklart ska en uppföljare inte avvika särskilt mycket från en föregångare, men det var svårt att inte få stora, kanske orealistiska, förväntningar på detta, den nya generationens Fallout.

Världen efter det stora kärnvapenkriget har skildrats av Bethesda Softworks i de redan klassiska Fallout 3 och Fallout: New Vegas. Det rör sig om en dystert fantastisk sci-fi-fantasi som omsorgsfullt målar bilden av ett USA där 50-talets stil och estetik aldrig slutade vara populär och där folks förtroende till kärnkraften till slut har gjort hela landet så gott som obeboeligt. Lyckligtvis kunde jag och min familj söka skydd i ett valv för att där, med hjälp av kryoteknik, överleva tills radioaktiviteten avtagit.  Detta händelseförlopp börjar dock först efter flera timmar spenderade framför en installationsskärm och nästan en timme spenderad med…

Review Overview

Betyg

70

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.