Faces in the Crowd

Suddiga minnesbilder orsakade av festligt nattsudd har de flesta råkat ut för, det kan vara knepigt att komma ihåg vilka som var där. Milla Jovovich drabbas ännu värre och kan inte längre känna igen ansikten alls, efter att ha sprungit på en seriemördare in action och därmed borde vara det perfekta vittnet. Kanske lika bra att hon avslutar sitt konto på Facebook?

Seriemördaren Tearjerk Jack härjar på Manhattan och hans femte offer har just hittats med halsen uppskuren, polisen står rådvilla. Lite senare drar lågstadieläraren Anna Marchant (Milla Jovovich, Det femte elementet) några drinkar med väninnorna efter jobbet och väljer att promenera hemåt, när de andra tar taxi. Plötsligt får hon syn på en blodig ung kvinna med en flåsande gestalt över sig. Hon stirrar chockat och avslöjas av sin ringande mobil varpå den rakknivsförsedde mördaren hajar till. Anna lägger förstås benen på ryggen, men blir upphunnen vid en byggarbetsplats på en bro där tumult uppstår, med följden att hon trillar ned en våning och förlorar medvetandet. Efter en vecka vaknar hon upp på sjukhuset med sin pojkvän Bryce (Michael Shanks, Stargate) och vännerna samlade runt sängen. Hon har ingen aning om vilka de är och drabbas av panik, rusar ut och hamnar framför en spegel där hon ser ett främmande ansikte – fastän det är hennes eget.

Läkarnas dom lyder; prosapagnosia – ansiktsblindhet. Sicken makalös otur eftersom Anna är den enda som sett mördarens nuna och naturligtvis är polisens nyckelvittne i jakten, men hon minns det inte. Men mördaren kan ju inte veta detta, han måste ju arbeta efter tesen att han riskerar att bli igenkänd av Anna på krogen, i kyrkan eller var som helst. Tur då att han hade sinnesnärvaro nog under deras möte att sno åt sig hennes plånbok och mobil, nu vet han vem hon är och katt-och-råttaleken kan starta. Annas verkliga elände börjar när mördarens ansikte ploppar fram överallt, han dyker upp utanför hennes jobb, på tunnelbanan och till slut söker hon desperat hjälp hos en döv terapeut i neurobranchen – Dr Langenkamp (Marianne Faithfull). Hon lär ut nya flummiga metoder för att utveckla ett nytt sinne hos Anna, för att känna igen ansikten hon råkat glömma. Anna börjar leta efter små detaljer som hon nu förmår att värka fram ur minnet.

Milla Jovovich klarar sig helt okej, filmens premiss gör att hon för det mesta ska spela antingen förvirrad eller skräckslagen och det känns ju som hennes paradgren, utöver den actionhjältinna som nog de flesta känner henne som, i och med Resident Evil-filmerna. När hon ska förmedla andra känslor som följer i spåren av glömskan börjar jag genast att skruva på mig. Sedan följer en radda hoppa-till-effekter ur den gamla skolan, lika billiga som en lågbudgetthriller av detta slag brukar leverera, tyvärr förekommer även psykologisk lågbudgetspänning. Det kan liknas vid ett avsnitt av vilken sämre TV-deckare som helst, men med ett mycket lägre tempo, samt avsevärt mycket dummare poliser med en råtråkig gråtande mördare att jaga dessutom. Även om detta säkert kommer med sjukdomen och är en tanke från regissören Julien Magnat, så ser Anna så jäkla många ansikten som skiftar karaktär oavbrutet, att jag till slut känner mig som en mittback i något av La Ligas sämre lag som precis försökt markera Lionel Messi i nittio minuter plus övertid, jag är totalt bortdribblad som tittare.

Faces in the Crowd snuddar vid en intressant och klassisk dubbelgångarhistoria, men når ingenstans med ämnet och förblir bara en krånglig, tråkig dussinthriller. Milla Jovovichs ansikte kanske man inte glömmer i första taget, dock är filmen allt annat än oförglömlig, det krävs heller ingen sällsynt minnesåkomma för att konstatera detta. Dialogen är förstås av standardsnitt ur genren, likaså fotot som inte lämnar några minnesbilder, det förekommer inga innovativa lösningar alls förutom ansiktsskiftningarna som jag lyckligtvis inte kan komma ihåg att jag sett förr. Tyvärr undkommer vi heller inte en krystad kärleksflört med polisen Sam Kerrest (Julian McMahon, Nip/Tuck). Jag tycker att Annas pojkvän lyckas uttrycka exakt vad jag känner inför helheten, när han i filmens bästa replik utbrister; ”Den här ansiktsblindhetsskiten – jag klarar inte av den längre!” Om ni ändå plockar upp filmen i handen, glöm inte att undvika omslagets baksida. Där finns onödiga bilder på Anna och en annan av filmens nyckelpersoner – gissa vem?

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.