Extremt högt och otroligt nära

Ännu en storsäljande bok har filmatiserats. Den här gången är det Stephen Daldry som än en gång tar sig an ett tungt drama. Extremt högt och otroligt nära utspelas i New York strax före och efter det stora traumat som drabbade staden och därmed egentligen hela vår värld. Filmens historia kan tyckas vara liten i det stora hela, men fullblodsproffsen bakom kameran lyckas fläta ihop känslorna hos både karaktärer och tittare genom att främst använda skickliga skådespelare och det är också ett par av dem som räddar filmen. Den är nämligen otroligt nära att hamna lägre ned på betygskalan. Glöm bara inte att ni som använder mascara bör applicera den vattenfasta varianten innan ni kör igång filmen. På Filmfenix finns den sedan tidigare biorecenserad och den hittar ni här.

Oskar Schell är en speciell, men en ändå inte alltför sällsynt ungdom med temperament. Huruvida han har en diagnos eller inte kan jag inte avgöra, men han är framförallt en uppfinningsrik liten kille som älskar att få både små och stora uppdrag att lösa av sin pappa. Det handlar om snillrika uppgifter som stimulerar, men även stillar Oskars nyfikenhet och livliga fantasi, där han kan få utlopp för sin stora äventyrslusta. Pappan förser honom med kartor, kikare och andra nödvändiga persedlar, vilka nog kan anses livsviktiga för vilken nyfiken unge som helst. Tyvärr förändras Oskars värld på det mest tragiska av vis när pappan omkommer i terrorattacken mot World Trade Center den elfte september 2001. Han får nu försöka att hitta en väg genom sorgen och att klara sig utan sin ständiga lekkamrat blir svårt, inte minst då han och mamman inte delar samma tankevärld riktigt och dessutom har svårt att komma överens i sviterna av familjetragedin. Men det är också nu det stora äventyret tar sin början.

I pappans garderob, bland hans orörda saker, finner Oskar en nyckel. Men vad betyder en nyckel om man inte har något att låsa upp? Hur mycket han än letar finner han inget lås där nyckeln passar in. Han får verkligen klia sig i huvudet och går till botten med alla ledtrådar som står till buds. Mittemot Oskars lägenhet bor hans farmor och de har kontakt dygnet runt, via walkie-talkie och kikare. Hemma hos farmor har nu en mystisk hyresgäst flyttat in. Någon som Oskar blir väldigt nyfiken på, helt enligt hans ovilja att lämna något spännande ifred. Den stumme och åldrade hyresgästen kommer att bli Oskars vän och en slags jämlike, när de tillsammans ger sig ut i New York med omnejd, i jakt på personer med ett särskilt efternamn och förhoppningsvis även gåtans lösning. Men det är många möten och ännu fler handskrivna lappar senare det.

Oskar är i mina ögon en elvaåring lika remarkabel och kunskapstörstande som han stundtals är oerhört irriterande, vilket hans tamburin bidrar med en del. Men på det viset lyckas han, till stora delar, bli en fullt trovärdig yngling. Jag har inte läst romanen med samma titel som filmen, av Jonathan Safran Foer, men har förstått att den var skriven på ett speciellt sätt med en mängd annorlunda grepp i berättandet, något som inte filmen bjuder på. Vill man vara väldigt krass, så är det en publikanpassad och klassisk gråtfilm och musiken förstärker verkligen detta då den kommer in precis där man vill – eller som i mitt fall – inte vill ha den. Men samtidigt vältrar sig filmen inte heller specifikt i sorgen, utan låter den snarare bli en slags grym språngbräda för Oskar att växa genom, när han tvingas ta itu med olika rädslor och hitta användning för sina färdigheter, ofta på ett finurligt sätt. På så vis är det även en film för de som älskar bra historier och inte drar sig för att få budskapet serverat tillsammans med ett grandiost anslag och svulstiga tongångar.

Max von Sydow spelar den namnlöse hyresgästen med den äran, en prestation som var nära att rendera i hans första Oscar. Och visst är han som klippt och skuren för rollen, nästintill perfekt. Det är heller ingen lätt roll han fått, med att låta mimiken stå för allt arbete och det är dessutom trevligt att se hur fint samspelet fungerar mellan honom och hans unge adept, oftast med väldigt små medel och utpräglad fingertoppskänsla. Oskars pappa spelas av Tom Hanks och mamman görs av Sandra Bullock. Två skådespelare vars namn inte fått mig att knuffa mig fram i biografkön direkt, fast Hanks hinner inte spela mysfarbror speciellt länge den här gången innan tornen rasar och Bullocks villrådiga men kärleksfullt stapplande mor tycker jag fungerar något bättre än väntat, men en skarp kontrast uppstår sannerligen mellan dem då Oskar är så väldigt speciell som karaktär.

I övriga biroller presenteras vi för Viola Davis, Jeffrey Wright och även John Goodman dyker upp och spelar dörrvakt i Oskar hus. Oskars två kanske känsligaste scener, utöver flertalet med hyresgästen Von Sydow, är de med Davis och Wright. Just dessa scener kom att bli de där jag tycker debutanten Thomas Horn faktiskt övertygar mest. Han upptäcktes av en slump när han deltog i Jeopardy! och fick sedan rollen. Han är otvivelaktigt duktig och passar prima i rollen som Oskar, vare sig man gillar karaktären eller inte.

Regissören Stephen Daldry (Timmarna, The Reader) har lyckats få till en helt okej och ibland visuellt slående vacker film, men jag tycker absolut inte att den är mer än så. Den har några goda stunder och dit hör fotot, skådespeleriet och den ganska fräscha skildringen av New Yorks miljöer. Den har även sina sämre bitar där den saknar tillit till tittaren, vissa scener blir tjatiga och slutet är heller inget vidare. Extremt högt och otroligt nära känns på tok för anpassad och saknar det där lilla extra som är svårt att sätta fingret på ibland, men jag kan också ha glömt bort vad den egentligen handlar om när jag känner mig lite blåst på ”det stora äventyret”.

Att dramat klockar in på strax över två timmar kommer inte som någon överraskning, det är ju praxis inom genren och till godo den här gången, då karaktärerna och storyn får gott om tid att både andas och finna sig till rätta tillsammans med mig som tittare och funderare. Det är heller ingen duvunge som skrivit manuset efter förlagan, Eric Roth ligger bakom en mängd storfilmer, såsom Benjamin Buttons otroliga liv, Forrest Gump och The Insider. Och den här gången har han inte snålat med smöret när han brett gråtmackan, utan laddat upp med ett rejält lager vemod. Detta tillsammans med ett lika beräknande soundtrack gör att det sannolikt blir många som kommer att ha svårt att värja sig mot lipandet. Däremot är filmens röda tråd vilse för länge några gånger och jag upplever aldrig någon riktig förväntan inför upplösningen när fokus riktas åt fel håll  både en, två, tre gånger för mycket.

Man bör även nämna att filmen inte rör sig i centrum av, utan snarare runt själva terrorattacken och använder den som en slags bas för Oskars utveckling. Det tycker jag fungerar väldigt bra. Ändå känner jag mig kluven, det hade kunnat fungera ännu bättre med lite mer finlir, vad kan man egentligen ta med sig från den här filmen? Regissören målar med riktigt breda penseldrag och när det formligen dryper av penseln, inte minst i några svulstiga scener, faller filmen för min del lite grann varje gång, jag blir provocerad helt enkelt. Måste man ta i så man spricker för att lyckas förföra publiken även i mainstreamfilm? Ja, om man är ute efter en Oscar, kanske. En annan Oskar får lära sig att allt har betydelse, trots att det stundtals kan kännas långt borta. Någonstans finns en mening och man kan ta sig vidare, man kan resa sig ur askan och faktiskt finna hjälp och försoning hos antingen sina närmaste, eller hos en främling för att få ett avslut. Extremt högt och otroligt nära lyckas visa det på ett småtrevligt och ibland vackert sätt genom ögonen på en elvaåring som vi säkert inte sett för sista gången.

Extramaterialet bjuder på tre kortare featuretter. En om hur de hittade fram till huvudrollsinnehavaren Oskar, den klassiska making of-snutten, och en som tar upp ett av filmens fotografier på en mycket omtyckt person som omkom i attentatet. Sedan finns det även en längre (ca.44 minuter) fascinerande och intressant bakom kulisserna-dokumentär om Max von Sydow. Det är hans son Cedric som följer honom, praktiskt taget okommenterat, under inspelningen och detta ur ett slags fluga-på-väggen-perspektiv som gör att man kommer von Sydows delikata arbete riktigt nära. Ett sevärt litet inslag och ett ovanligt grepp som jag uppskattade mycket.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.