Euphoria

Euphoria, den senaste filmen från Lisa Langseth med Alicia Vikander i en framträdande roll, tacklar döden och döendet på ett både skruvat och innerligt sätt. Utan att klappa publiken medhårs finns här ändå mycket att hämta för den som håller sinnet öppet och låter två systrars renande resa få ha sin gång – utan att döma.

Systrarna Ines (Vikander) och Emilie (Eva Green) återförenas efter sin moders död på vad som till synes är en lyxsemester i Europa. Efter en lång bilfärd där Ines upptäcker att Emilie förstulet tagit henne över en nationsgräns mot enligt henne ”den vackraste platsen i världen” uppdagas en långt skriden hemlighet vid ett besök på en undangömd klinik.

Att avslöja mer skulle kanske räknas som en spoiler, men då Euphoria redan nämnts i samma andetag som ”dödshjälp” och ”kontroversiell” går det att gissa tidigt i filmen. Systrarna har ett märkbart ansträngt förhållande som Emilie verkar vara mest angelägen om att förbättra. Hon bekostar ett flådigt hotell, hon beställer champagne och hummer på en fin restaurang och tackar impulsivt ja till att dansa med en främmande man medan Ines tittar på ogillande. Eva Green gör det klart att detta inte bara är Vikanders film. Hon gör ett naket porträtt av en trasig själ som öppnar sitt hjärta för främlingar och bär sina sår på utsidan. Vikander är hennes sammanbitna motsvarighet som ser svagheter hos alla andra – de som inte pallar trycket och i alla avseenden har dumpat Emilie i deras gemensamma förflutna.

Vi förväntar oss kanske att svår sjukdom och förtidig död ska utövas på sjukhus och många kommer likt Ines att se hela idén med dödshjälp som bisarr eller omoralisk. Mellan ångesten och konflikten finns här också en subtil men tydlig klasskritik av vilket kapital som krävs för att bekvämt få råda över sina sista dagar. Men Langseth är inte intresserad av att ge entydiga svar eller att upplysa. Detta handlar i slutändan om pyttiga människor i jakten på kontroll av det stora. Syskondramat och de fenomenala skådespelarprestationerna åsido ger Euphoria (med Ursula le Guins ord) det rena intrycket av att bli förflyttad till någon fullständigt annanstans. Euphoria lånar från science fictionsgenrens förmåga att ta ett normaltillstånd och dra det till sin spets för att kunna se klarare på vår samtid. Det finns stunder då filmen liknar tv-serien Black Mirror i det att den konstant befinner sig litet off verkligheten som vi förväntar oss att se den – utan tillstymmelse till den tv-seriens bläcksvarta människosyn. Langseth låter istället slutet och förlikningen vara lika komplexa som frigörande.

Euphoria, den senaste filmen från Lisa Langseth med Alicia Vikander i en framträdande roll, tacklar döden och döendet på ett både skruvat och innerligt sätt. Utan att klappa publiken medhårs finns här ändå mycket att hämta för den som håller sinnet öppet och låter två systrars renande resa få ha sin gång – utan att döma. Systrarna Ines (Vikander) och Emilie (Eva Green) återförenas efter sin moders död på vad som till synes är en lyxsemester i Europa. Efter en lång bilfärd där Ines upptäcker att Emilie förstulet tagit henne över en nationsgräns mot enligt henne ”den vackraste platsen i…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com