Episode 50

Ännu en skräckfilm som tar fasta på konceptet att det vi får se är verkligt material som filmats och som återfunnits. Den här gången handlar det om spöken, paranormala detektiver och ett nedlagt mentalsjukhus. Tyvärr både misslyckat och med ett mindre tilltalande budskap.

Ett team som specialiserat sig på att avfärda påstådda spökerier har en egen tv-show där de visar att de flesta oförklarliga fenomen egentligen inte är oförklarliga. Till sitt 50:e avsnitt får de chansen att undersöka ett nedlagt mentalsjukhus, legendariskt för sin grymma historia och för att allmänt vara känt som hemsökt. Något motvilligt får de sällskap av ytterligare ett team som istället för att leta vetenskapliga förklaringar sätter sin tilltro till gud och är av uppfattningen att mentalsjukhuset definitivt är en ond plats. Gissa vem som ska visa sig ha rätt?

Regissörsparet Joe och Tess Smalley som jag utan att bemöda mig med några efterforskningar antar är gifta, står även som huvudansvariga för manus. Egentligen är det inget fel på ambitionen, då de knåpat ihop en bakgrund till mentalsjukhuset och även försökt sig på att konstruera en spökhistoria som erbjuder lite små oväntade vändningar. De har dessutom försökt skapa någon form av bakgrund till karaktärerna och tv-showen som de representerar. Tyvärr faller hela Episode 50 tungt på att de inte har en aning om hur man berättar en historia, speciellt inte genom det ganska knepiga sättet att allt som visas hör till det material som filmens tv-team spelat in.

Det är som om möjligheterna med spöken på ett gammalt mentalsjukhus och massvis med kameror blivit överväldigande. De har inte kunnat sortera bland idéerna, utan prövar på allt utan att riktigt få något att fungera rakt ut. Det är skuggor bakom glasrutor, det är gestalter som dyker upp i digitalt brus, någon kvinna som skymtar i ett fönster och en blodig sjuksköterska med knyckig gång. Givetvis finns det av någon anledning även med barnspöken. Känslan är att Smalleys sitter med vad de själva tror är fantastiska kort på hand, men dels övervärderar dem och dels inte har en aning om i vilken ordning de ska spelas. Resultatet blir att spänningen uteblir, att ingenting trappas upp och att man egentligen aldrig blir det minsta rädd. Att skådespeleriet svajar hade jag kunnat se förbi om de lyckats bättre med resten.

Tyvärr finns det även en för mig rätt osmaklig känsla av att själva grundpremissen egentligen varit att slå tittaren i huvudet med ett religiöst budskap på samma sätt som The Possession of Emily Rose eller The Rite. Tanken är nog att skapa illusionen av att de två teamen får representera två olika ståndpunkter, där den andliga i slutändan står som vinnare på vetenskapens bekostnad. Oförmågan att berätta historien på ett vettigt sätt gör dock att detta försvinner i bruset från digitala kameror och virrigt babbel om psykisk energi, vilket jag väl egentligen är ganska tacksam för.