En skräcknovis bekännelser

Idag såg jag Fredagen den 13:e och Halloween för första gången.

Jag har inte sett speciellt mycket skräck och slashers. Det läskigaste vi hade i videohyllan hemma då jag växte upp var Gudfadern-filmerna. Tidigare i år fick jag chans att se både Carrie och Motorsågsmassakern på bio, även dem för första gången.

Inför Filmfenix skräckvecka tänkte jag kasta mig in i två klassiska franchises: Fredagen den 13:e och Halloween. Som sällskap hade jag min lättskrämda fru. Det tog inte lång tid in i första filmen förrän min fru tappade suget på att skaffa sommarstuga i skogen. Detta är positivt eftersom den enda stuga jag kan tänka mig är en gillestuga som inreds till hemmabio.

Fredagen den 13:e spiller inte mycket tid efter anslag och presentation innan lägerledarna i Camp Chrystal Lake stryker med. Där var ju Kevin Bacon! Dialogen känns ganska styltig, det som var mest intressant är scenerna i stan där byfånen på cykel berättar att det vilar en förbannelse över lägret. Här tycker jag filmen får lite Motorsågsmassakern-känsla, de kanske använde sig av amatörer i de mindre rollerna, de känns mest äkta i hela filmen.

Jag är inte lättskrämd som min fru som hela tiden satt med handen beredd vid ögonen och knappt vågade titta så snart alla musikaliska och dramaturgiska ledtrådar pekade åt ett visst håll. Det som slog mig är att offrens dödsorsak får lika mycket fokus i Fredagen den 13:e som de så kallade “jump scares”.

Det känns kul att äntligen ha sett denna film som startade ett enormt slasher franchise. Tyvärr hade Scream avslöjat att det var Jasons mamma som var mördaren, så jag fick inte ta del av denna lilla twist. Musiken i filmen var inte vad jag förväntat mig, den kändes väldigt lik Psycho. Den enda gången jag hört musik som är så lik musiken i Psycho har varit i en parodi.

Under filmens gång var jag inte speciellt rädd, hoppade aldrig till för jag är inte lättskrämd. Däremot… så är där en känd scen i slutet av filmen, då hoppade jag till! Tack vare den lilla adrenalinkicken så blev filmen lite bättre.

Varför har jag sett så lite skräck? 

En teori jag har är att jag inte hade några äldre syskon som hade tillgång till dessa filmer på videoband. Jag hade klasskamrater som hade äldre bröder som hade drivor med videoband som lillebror kunde kolla på under ett obevakat ögonblick. I videobutikerna såg jag omslagen, hockeymasken med kniven genom ena ögat eller en vit outline av en man med en blodig yxa i handen. Likväl så valde jag aldrig att hyra dem, förrän idag då videobutiken är online och några klick med fjärrkontrollen gör att jag kan få videovåld utan att hyra en moviebox.

Jag sparade Halloween till sist för jag kände på mig att den skulle vara bättre, en regissör med ett flertal filmer jag gillar på sitt CV, bra musik och bredare bildformat. Den minimalistiska synth- och piano-musiken är betydligt bättre än Psycho-imitationen i föregående film. Carpenter tar god tid på sig innan ett mord i nutid inträffar. Vi får däremot se Michael Myers iklädd sin vita mask ett flertal gånger och Jamie Lee Curtis karaktär ser honom vid ett flertal tillfällen.

Halloween har inte lika mycket jump scares utan känns mer psykologisk. Jag gillar verkligen hur masken kryper ut ur skuggorna och är delvis belyst. Att kameran stannar upp och vi får se Myers titta på sitt offer är också obehagligt.

Scream, som jag faktiskt såg på bio, skojar lite med genren och pratar om vissa regler man inte får bryta mot för att överleva i en slasher-film. Dessa regler ser man birollerna i Halloween bryta mot och mycket riktigt så faller de offer för Myers kniv. Jamie Lee Curtis begår flera av misstagen som att springa upp på ovanvåningen i huset. Trots det så köper jag konceptet. Hade jag inte sett så få slasher-filmer hade jag nog kunnat säga att Halloween är den bästa. Det var mycket roligt att se att barnen som Jamie Lee Curtis passar sitter och tittar på The Thing som Carpenter skulle komma att göra en remake på.

Jag har doppat stortån i denna enorma genre och är fascinerad men inte helsåld. Jag är lite nyfiken på hur det går för Jason och kommer kanske att besöka Crystal Lake framöver. Elm Street är jag också nyfiken på (nej, jag har inte sett en Freddy-film heller). Men framförallt är jag mer sugen på att se resten av Carpenters filmer.

About Seth Petersson

Seth Petersson

Född i Helsingborg och uppvuxen framför en 28″ TV med Star Wars på repeat. I tidiga tonåren vågade jag mig se Gudfadern som jag under min uppväxt lovat att inte röra i videohyllan, i just det ögonblicket blev jag filmnörd. Numera bosatt i Malmö med trevliga biografer. Är mycket förtjust i att se om favoriter eller se klassiker på stor duk och drar mig inte för att resa runt i landet ”bara” för ett biobesök.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com