En familj – August: Osage County

august13Hollywoods skådespelarelit i ett Oscarsnominerat drama – känns det igen? Denna gång ett kammarspel som involverar känsloämnen såsom missbruk, cancer, misslyckanden och bitterhet i största allmänhet, men med en bakvänd humor över det hela, som fick åtminstone undertecknad att nyfiket höja på ögonbrynen.

”Min fru tar piller, och jag dricker. Det är en liten överenskommelse vi har”. De föga uppmuntrande orden kommer från den alkoholiserande poeten Beverly (Sam Shepard) som efter 30 års äktenskap beslutar sig för att anställa en hemhjälp för vård av sin cancersjuka hustru Violet (Meryl Streep) – en högst egensinnig och bekräftelsekrävande kvinna – som liksom han har allt annat än en positiv syn på hur livet artat sig på ålderns höst. Nästan genast försvinner Beverly spårlöst och kvar står hustrun Violet med nyanställda hemhjälpen vars namn hon ens vägrar uttala, och hon refereras istället till som ”indianen”. Någon slags krissituation uppstår i och med faderns försvinnande och parets tre vuxna döttrar samt Violets syster med sina familjer kallas hem för att få en uppfattning om hur allt egentligen ligger till, och det är då den beryktade skiten träffar fläkten – för att uttrycka det hela milt.

august-osage-county03

Man kan inte utskilja vare sig natt eller dag inne i det stora sydstatshuset, och det är inte bara själva dagsljuset som stängts in bakom hårt neddragna gardiner, utan även familjehemligheter som modern utan omsvep bestämmer sig för att föra fram på bryskast möjliga vis. ”Jag är bara ärlig”, rättfärdigar hon påhoppen med. Känslostormen är total och förolämpningar som rör allt från skuldkänslor, personliga misslyckanden och allehanda oförrätter kastas lättvindigt omkring som aldrig förr. Till slut blir uppstår nästan något av en regelrätt tävling i jävlighet – vem är skickligast på att finna svagheter och oläkta sår, för att i nästa stund tajma in sina verbala angrepp i syfte att orsaka maximal emotionell skada? Stämningen är så nervig att minsta flämtning i hetluften blir ytterligare en kanna bensin på brasan.

En familj – August: Osage County är sannerligen ingen dagspromenad i parken – samtidigt som det finns en skruvad humor närvarande också i det upplösningstillstånd som råder. När man exempelvis bevittnar ett ytterst valhänt försök till att improvisera fram en bordsbön under stressade former som tas på allvar av absolut ingen alls i sällskapet, kan man som tittare konstatera absurditeten i det hela.

august-osage-county02

En familj – August: Osage County är skådespelarnas film i ordens rätta element; den drivs av kraftfulla prestationer och välskriven dialog, och det har man sannerligen tagit till vara på också genom att bjuda in hela hollywoodeliten till den dysfunktionella familjen. Inte helt oväntat ligger en hyllad teaterpjäs som förlaga, som bl.a. spelades på Dramaten 2010. Hela skådespelarensemblen är klockren – det tyngsta ansvaret ligger hos Meryl Streep som axlar rollen som den pillermissbrukande familjematriarken och hon är helt fantastisk rakt igenom.

Julia Roberts spelar hennes äldsta dotter, den mest konfrontativa av dem, och lyckas ha olika uppfattningar med modern om precis allting och de tycks inte ens vilja försöka nå varandra. Samspelet mellan dem är så gott som oklanderligt rent hantverksmässigt, de övertygar som om de verkligen vore mor och dotter med flera decenniers plågsam historia tillsammans. Oscarsnomineringarna de båda fick för sina insatser (bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll) känns helt klart motiverade, även om man kan lite småaktigt påstå att Robert, till viss del, åker lite ”snålskjuts” på Streeps uppvisning. Nåja.

august-osage-county07

Övriga skådisar nyttjas också till fullo. Sydstataren och veteranen Chris Cooper är gjuten rakt igenom som vanligt – nästan förunderligt hur pass genomgående träffsäker han kan vara i de roller han väljer. Icke-amerikanerna Benedict Cumberbatch och Ewan McGregor gör något ovanligare och mer nyanserade roller än vad de brukar annars vilket också är en fröjd att se – och personliga favoriten Juliette Lewis, som man för övrigt sett alldeles sett alldeles för lite av de senaste tiotal åren, lyser också hon skarpt i rollen som den yngste, välmenande men förnekande dottern utav de tre.

Själva formatet med en framgångsrik teaterpjäs som överförts till celluloid är samtidigt inte helt utan brister – faktum är att filmens centrala scen där en familjemiddag totalt spårar ur (och mer därtill) är så pass välskriven, så pass välagerad och så pass välredigerad att filmens övriga scener skrumpnar ihop och tenderar att förminskas nästan helt i sammanhanget. En scen mot filmens slut, exempelvis, där mamman flyr utöver en slätt känns kanske lite extra lättköpt i sammanhanget, och nu väljer man av någon anledning att trassla med trötta och filmmässigt utnötta grepp som stråkar på soundtracket så högt som det bara går, i syfte att kräma ur något slags emotionellt klimax. Det var som om Spielberg (eller någon annan sentimental tjomme) hade besökt inspelningsplatsen för en dag och tvingat till sig (eller tvingats till) regissera den scenen. Hursomhelst: dessa mer traditionella (jag vill säga omoderna) grepp är klart överflödiga i sammanhanget – och sänker slutprodukten därför en smula. Lite synd.

august-osage-county05

Så till det tekniska till själva blurayutgåvan. Själva bilden är skarp, fin och filmfotot är behagligt att titta på, ingen anmärkning där. Ett kammardrama av detta slag har inget direkt behov av effektfulla ljudeffekter så sett ur det perspektivet fyller ljudspåret ändå sitt syfte – dialogen har den skärpa som behövs och det finns en tillstymmelse till bas och surround, som förvisso snabbt glöms bort. Extramaterialet är vid första anblick en riktigt hyfsad uppsättning med allehanda godsaker, men vid närmare granskning är det godkänt, inte mer än så. Två korta ”featurettes” innehållandes stressigt klippta intervjuer med de inblandade skådespelarna och manusförfattaren/teateruppsättaren Tracy Letts (regissören John Wells kommer till tals – men knappt) som förvisso ruvar på lite intressant info men ändå känns väldigt genomrusad och lite väl promo-aktigt genomförd där ryggdunkningarna avlöser varandra – till viss del med all rätt men ändå – inget man återvänder till, direkt.

Kommentarspåret med regissör och fotograf är också väldigt tekniskt, stelt och statiskt och intresset tappar man snabbt. Mest intressant är, ovanligt nog, de bortklippta scenerna som också innehåller samma höga klass på dialog och skådespel som övriga filmen. Man fick en drös trailers till andra filmer och de räknar jag inte ens. Sammantaget är extramaterialet godkänt, som sagt.

august-osage-county06

Ett effektfullt drama om föräldraskapets och misslyckandets nedåtgående spiral, full av svärta med också med en bitvis rolig cynism, och karaktärer som känns plågsamt verkliga och trovärdiga rakt igenom. Det klassiska faktumet att man aldrig är fri att välja sina familjemedlemmar har sällan känns så påtagligt som när man ser En familj – August: Osage County. Familjen som förbannelse och fängelse.

Ändå kan jag inte undgå att känna mig något snuvad på konfekten när eftertexterna rullar – regin i det hela är rätt så anspråkslös och stundtals tenderar historien att sippra ut i ett andra klassens TV-drama, vilket är en riktigt märklig känsla i sammanhanget (frågan är förstås om ni lyckas reta er på det på samma sätt jag gjorde). Filmen avstår nästan helt från filmiska ambitioner vilket kanske inte alltid är ett nödvändigtvis ont – ovan nämnda middagsscen är när En familj – August: Osage County är som bäst. Samspelet är enastående och dialogen, där inte bara orden ges utrymme, utan även subtila blickar och plågsamma tystnader får stark effekt. Efter moget övervägande får slutbetyget ändå bli en fyra, om än en svag sådan. Starka prestationer, gediget manus – klart sevärd!

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

2 comments

  1. Claes! Du ramar in mina tankar exakt. Hade jag själv skrivit recensionen hade jag jag säkerligen haft ett liknande resonemang. Jag fann skådespelarna fantastiska, men historien i slutändan blir mest ett JAHA?! Som om den egentligen inte spelar någon som helst roll.

  2. Tack för dina vänliga ord! Ja, filmen siktar högt och landar – hyfsat högt, liksom. Men det är inte illa pinkat ändå, som man säger.

Leave a Reply to Mikael Maad Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.