Empire of Sin

Ganstervärlden under 1920-talet har blivit romantiserad i ett flertal filmer, och vi fick tidigare i år uppdaterade versioner av Mafia-spelen att återbekanta oss med. Nu har Romero Games tillsammans med Paradox släppt sitt RPG/Mangement/Strategy-spel med detta tema, ett spel som jag hade sett fram emot att get mig på!

Kan inte gå fel med en klassiker!

I Empire of Sin så antar man rollen som en av tretton gangsterbossar, baserade på både fiktiva och riktiga personer, med målet att bli den enda kvarstående bossen över Chicagos undre värld. För detta krävs det en hel del pengar, som man införskaffar genom att ta över och driva flertalet, inte fullt så legala, etablissemang så som casinon, bordeller och lönnkrogar, givetvis uppbackade av dina egna bryggerier som förser dem med alkohol. Till sin hjälp så sätter man även ihop en ensemble av kriminella, alla med sina egenheter och relationer till varandra. Därefter handlar det om att att charma, muta och skjuta (inte nödvändigt vis i den ordningen) sin väg till att äga stadens gator. Förvisso så har varje boss sin egna bakgrund och uppdrag man kan göra när man spelar dom, men det finns ingen övergripande story. Fokuset ligger snare på att hantera och utöka sitt imperium. Olika uppdrag dyker naturligt upp under spelets gång och man är inte garanterat att få alla uppdrag som existerar under en och samma spelomgång.

Definitivt stämning

Så hur fungerar den här mish-mashen av genrer i spelet? På ytan så fungerar det riktigt bra. Man märker att det har lagts ner mycket tid på att få känslan rätt för just den här perioden, och de olika systemen som bygger upp spelet stödjer detta. Spelets karta är uppdelat i olika distrikt som i sin tur är fullt med en mängd byggnader man kan ta över för att driva sina etablissemang. Dessa i sin tur kan man uppgradera på lite olika sätt, tillexempel att de ska ha fler vakter eller ha ett bättre rykte för att locka till sig mer kunder. Några av dessa byggnader ägs av ”neutrala” kriminella som man kan ta över med våld, andra får man köpa för pengar. Detta kan göras av både du som spelare och dina datormotståndare, och till sist kommer man komma till en punkt där man inser att staden inte har plats för så många gangstrar. Detta leder oss in på striderna. Resten av spelet sker i realtid (bortsett från enstaka fall där tiden är pausad) medan striderna sker via ett turbaserat, taktiskt läge à la XCOM. Denna liknelsen är med rätta då den som har spelat XCOM verkligen vet vad det innebär, med två nivåer av skydd, procentbaserade träffchanser och olika typer av specialattacker. Allt som allt som fungerar det relativt bra men det brukar oftast vara väldigt lätt, men mer om detta senare.

Många skurkar att välja bland!

Precis som i tidigare nämnt spel som har man även här möjlighet att samla på sig utrustning i form av vapen av olika sorter, rustningar och andra småprylar som ska hjälpa en i strider. Detta kan man få efter vissa strider eller från ”svarta marknaden”, som man har tillgång till genom en meny i spelet. Varje karaktär har dessutom ett ”skill-tree” mycket likt det som finns i XCOM där man kan välja en uppgradering per nivå, som man sätter igång att träna och bara behöver vänta ut. Finns inget direkt erfarenhetssystem, utan det närmaste man kan komma är att ens gangsterboss kan få ”noteriety”, som då låser upp möjligheten att anställa fler olika kriminella och även ökar ens egenskaper så man har lättare att övertala någon eller träffa när man skjuter till exempel. Noteriety får man när man utför uppdrag, dödar folk eller tar över andra gängs hak. Senare i spelet har man även möjlighet att ge några av sina undersåtar specifika roller, så som att bli ens andra hand eller basa över ett specifikt distrikt, som då ger en vissa bonusar. Till synes så finns det en del att göra och mycket man välja för att sätta sin personliga touch på sitt imperium. Så vad är problemet?

Dags för Mabel att visa var skåpet ska stå!

Låt oss cirkla tillbaka till min kommentar om att spelet är för lätt. Mina första spelomgångar startade jag mest för att snabbt förstå mig på spelet och testa några av bossarnas olika förmågor. Vi kan väl säga som så de varierar en del i hur pass kraftfulla de är. När jag till sist kände att jag fått kläm på hur spelet fungerar så fastnade jag Mabel Ryley, en irländska vars, nu döda, man ledde gänget ”Alley Cats” som hon nu har tagit över ledarskapet för. Mabel har stridsförmågan ”Swindler’s Shot”, där man markerar upp till 3 stycken fiender och skjuter därefter ett skott som studsar mellan dessa, och träffar även alla som står mellan dessa. Som ni kan gissa så är det här en väldigt kraftfull förmåga. Jag började med att köra med det minsta antalet distrikt (tre) och det minsta antalet motståndare (sex) på normal svårighetsgrad, mest för att se lite hur spelet ter sig. Här började jag spela ”som man skulle”; jag tog över lite byggnader, uppgraderade dessa, anställde några kriminella till mitt gäng och expanderade i en maklig takt. Det behöver kanske inte nämnas att jag inte hade några problem att ta över några byggnader som kontrollerades av de neutrala gängen. Min initiala känsla var då att det kändes lite jobbigt att böra ränna runt på stan och samtidigt försöka uppgradera alla sina olika etablissemang. Vi kom dock sen till en punkt då en av motståndarna tyckte att jag hade börjat inkräkta på deras territorium och förklarade krig mot mig. Nu blev det hela istället en strid ström av taktiska strider, utspridda över hela staden, mellan mina vakter och fiendernas motsvarande anfallare. Generellt sätt så slutade alltid med att de vann striderna ute på gatan, för att sedan få stryk väl inne på mina hak. Efter att jag utan några större problem lyckats ta över en handfull av min motståndares byggnader så ville dom ha fred. ”Visst” tänkte jag, så jag kan fortsätta bygga upp mitt imperium, bara för att direkt följas av en krigsförklaring av en annan boss. Denna gången så var händelseflödet ungefär den samma, men denna gången så nekade jag fred och bestämde mig istället för att anfalla bossen huvudtillhåll. Jag var lite osäker, men tänkte att jag ändå bara kunde ladda om saker skulle gå åt skogen. Detta var dock inget som jag behövde oroa mig över. Jag och mina två hantlangare hade inga större problem med att ta oss an ett handfull antal vakter, en kriminell som motståndarna hyrt och självaste bossen. En kombination av min boss riktigt kraftiga förmåga, och det faktum att deras boss inte använde sin EN ENDA GÅNG gjorde att segern var ganska lätt vunnen. Utan någon boss att leda dom så gick alla deras etablissemang automatiskt till mig, och nu blev spelets brister allt mer tydliga.

Tre flugor med en smäll? Jo tack!

Vill nu nämna att det finns två sätt att ta sig fram i spelet: antingen att du springer från punkt A till punkt B, eller att du helt enkelt tar en taxi till en byggnad och bara teleporteras dit. Detta hade jag använt under det förra kriget för att snabbt kunna ta över min motståndares byggnader, men varför göra det när jag bara kan döda bossen direkt och få allting på en och samma gång? Sagt och gjort, jag förklarade krig mot en tredje boss och teleporterade till hans bas. Efter en snabb strid mot vakterna utanför basen så begav jag mig in, och möttes av ungefär samma motstånd som sist, med samma resultat. Nu ägde jag nästan hälften av alla aktiva byggnader i staden. Repetera detta 4 gånger till och Mabel var nu drotting över Chicagos gator. Så jag startade en ny omgång, med en ny boss. Denna gången var det Elvira Duarte’s tur, som har förmågan att blåsa ett hypnotiskt, men giftigt, pulver på en fiende så att de blir ens allierade under den pågående striden. Det blev även lite fler distrikt och lite fler motståndare, och denna gången även det svåraste. Jag började även här med att ”spela som man skulle”, men tröttnade snabbt då striderna fortfarande kändes för lätta. Så jag förklarade krig mot den första bossen jag träffade på och anföll dennes tillhåll. Inte en lika lätt seger, men ändå seger. Jag gjorde mitt bästa denna gången för att inte bara köra över mina resterande motståndare, mest för att se om jag hade missat något. Har till exempel inte nämnt att Chicagos polis är en faktion som man tydligen ska behöva handskas med. De kan mutas och charmas och kan tillfånga ta både dig och dina underhuggare. Dock var den enda gången jag stötte på polis var de gånger de råkade vara i närheten av en strid som skedde på gatan. De gjorde aldrig några tillslag vad jag märkte och de var generellt sätt inte något hot, därför har jag inte nämnt dom för än nu. Till sist tröttnade jag och och upprepade min taktik från föregående runda. Ni vet ju hur det slutade.

Varför ens bry sig om diplomati?

Jag brukar vanligt vis skriva en kolumn om de tekniska aspekterna för spelet, men helt ärligt så är det inget speciellt. Både grafik och ljud gör jobbet som de ska, dock så stötte jag på en hel del problem med uppdrag som inte fungerade som de skulle, oftast i form av att personerna man skulle prata med sprang utanför kartan eller helt enkelt inte hade lust att prata med en. Vill istället nämna att jag gjorde några seriösa försök till att spela spelet som det var tänkt, men märkte snabbt att det inte kändes värt att lägga ner den tiden det tog att arbeta upp sitt imperium när man lika gärna kunde ta över allting från en motståndare genom att döda deras boss. Min sista omgång så kom jag tillbaka till Mabel igen, med maximalt antal distrikt och motståndare, för att se hur snabbt jag kunde klara av spelet. Det tog mig strax över tre timmar att gå från boss till boss och helt enkelt bara mörda dom. Det känns så synd, för som jag sa så är det på ytan ett spel som antagligen kunde varit riktigt bra. Man har lagt ner tid och möda på känslan på spelet. Tyvärr så när man skrapat lite på ytan så är alla de val och uppgraderingar man gör ganska meningslösa, när allt man behöver göra är att vinna en mer eller mindre svår strid mot en ”boss”.

Ganstervärlden under 1920-talet har blivit romantiserad i ett flertal filmer, och vi fick tidigare i år uppdaterade versioner av Mafia-spelen att återbekanta oss med. Nu har Romero Games tillsammans med Paradox släppt sitt RPG/Mangement/Strategy-spel med detta tema, ett spel som jag hade sett fram emot att get mig på! Kan inte gå fel med en klassiker! I Empire of Sin så antar man rollen som en av tretton gangsterbossar, baserade på både fiktiva och riktiga personer, med målet att bli den enda kvarstående bossen över Chicagos undre värld. För detta krävs det en hel del pengar, som man införskaffar genom…

Review Overview

Betyg

50

About Henrik Grönberg

Entusiastisk gamer och e-sportälskare som spelar allt från snabba FPS- till tidskrävande, turbaserade strategi-spel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.