The Elder Scrolls Online

1

Eftersom så gott som alla mina vänner menat att Skyrim-föregångaren Oblivion var det häftigaste som hänt rollspelsvärlden någonsin var jag så gott som tvungen att skaffa nästa del i den omtalade serien. Med Elder Scrolls V: Skyrim lyckades Bethesda Softworks blåsa sockorna från mina, och otaliga andra oinvigda rollspelares fötter. Relativt snart efter Skyrims släpp utannonserade Bethesda nästa del i serien: The Elder Scrolls Online. Sedan dess har jag hunnit både tappa och återfå peppen på ett onlinebaserat äventyr i Tamriel ett antal gånger. Zenimax Online Studios har nu tagit över som utvecklare och det är uppenbart redan från början att de är duktiga spelskapare. Frågan för mig är följaktligen om The Elder Scrolls verkligen ska vara online.

Man börjar, som sig bör i ett Elder Scrolls-spel, som en fånge som visar sig vara nyckeln till Tamriels Räddning. Hela världen står på ruinens brant. Daedrik-prinsen Molag Bals planer att översvämma världen med en utomvärldslig ondska har redan påbörjats och endast jag (och alla andra som spelar) kan stoppa detta. Att denna berättelse, redan innan den ens börjat, hunnit bli tröttsam bådar inte gott. Men detta innebär självklart inte att hoppet är ute för ett Elder Scrolls-spel, de är ju som bekant de ändlösa sidouppdragens spel. Huvuduppdraget har inte heller samma uttalat centrala roll som det hade i tidigare delar, utan snart tappar jag helt bort den tråden.

Screenshot_20140421_125539

Att se på vilka sätt man kan underlätta på ett mer personligt plan för Tamriels invånare var helt klart anledningen till att Skyrim åt upp långt över hundra timmar av mitt liv. För även om spelaren i The Elder Scrolls-spelen behandlas som ”den utvalde” har det alltid varit det som hänt utanför de huvudsakliga uppdragen som har bjudit på de allra mest minnesvärda upplevelserna. Jag kan med ett leende på läpparna se att denna tradition lever vidare i även denna del. Varje datorstyrd karaktär jag stöter på har ett röstskådespeleri som överstiger många story-drivna single player-spel.  Kvalitén på uppdragen är däremot varierande och en del uppdrag har till och med buggat så pass att man inte kunnat klara dem. Men även om man snubblar över mängder med tråkiga springpojkeuppdrag eller andra oinspirerade ärenden kan det räcka med ett endaste välregisserat uppdrag för att rädda spelet för en timme eller två.

Screenshot_20140415_141426

Som vanligt ska det dödas folk och olika väsen i mängder. Här har Zenimax valt att ta bort det klassiska Elder Scrolls-upplägget där man kunnat ha ett vapen i en hand och en magi eller en sköld i den andra, eller möjligtvis magier eller vapen i båda händerna. Nu hanterar man istället sina magier på klassiskt MMORPG-manér. Detta innebär att man aldrig har något annat än vapen eller sköldar i händerna eftersom man med ett enkelt tryck på sifferknapparna avfyrar sina magier. I sin tur innebär detta en stor förändring från hur det har fungerat i tidigare spel i serien. Som mycket annat känns stridssystemet som en strömlinjeformning för att bjuda in de redan vana onlinerollspelsspelarna medan spelare som tagit sig an spelet på grund av Elder Scrolls-stämpeln mer sällan får sina förhoppningar mötta.

Screenshot_20140414_130916

Det som påverkas allra mest, både positivt och negativt, utav MMO-förvandlingen är dock allt som rör uppdragsutförande. När jag tar mig ner i en svår grotta samtidigt som två-tre andra äventyrare så skapas snabbt en stum relation oss emellan. Att det inte finns en in-game ljudchatt är över mitt förstånd. Detta till trots förstår alla snabbt vilka roller de har i synergin och kan på en bråkdel av den tid det skulle tagit att klara på egen hand, ta sig igenom uppdraget. Det negativa för oss som gärna spelar för sig själva är att grottorna oftast är uppenbart för svåra för att överhuvudtaget klara av på egen hand såvida man inte powerlevlar i lågnivåområden. Istället måste jag förlita mig på att vara på väg åt samma håll som andra spelare. Detta är en del av det som förstör det här spelet mest för mig. Det är lätt att säga att jag har gett mig in på fel sak när jag klagar på att man måste spela med andra i ett MMO. Men en av de sakerna i Skyrim som gjorde störst intryck var att ta mig igenom de vida, ensliga miljöerna och bara ta in världens flora och fauna. Att ta mig från det till ett spel där andra spelare finns vart än jag vänder mig är smått plågsamt och det tar hela Elder Scrolls-känslan ifrån spelet. Och tanken på att man skulle vara den utvalde där det uppenbarligen vimlar av hjältar är skrattretande. Det är så pass illusionsbrytande att det på egen hand lyckas döda spelupplevelsen för mig.

Jag är faktiskt inte jätteimponerad utav någon av spelets största beståndsdelar och känner till och lite ledsen blir jag när jag tänker på att de utöver en månadskostnad vill att jag ska betala för in-game-föremål. Självklart är ingen tvungen att köpa dessa, men det är ändå ängsligt att se. Sanningen är att spelet inte är tänkt att spelas på egen hand och om jag hade tagit mig an The Elder Scrolls Online med tre kompisar hade detta antagligen varit en drog minst lika beroendeframkallande som Skyrim var. Men även om man skulle kunna gå in i instanser och gör uppriktiga försök på PVP skulle känslan av Elder Scrolls fortfarande vara så gott som borta. Estetiken och upplägget känner vi igen på direkten men många små ändringar i det underliggande upplägget har gjort spelet för annorlunda för att det, hur jag än spelar ska bli indragen i världen som är Tamriel. En spelare som vill spela ett Elder Scrolls-spel skulle jag istället tipsa om någon tidigare del i serien. En spelare som är ute efter ett MMORPG i fantasy-snitt skulle jag däremot alla gånger rekommendera The Elder Scrolls Online.

 

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

One comment

  1. Både Oblivion och Skyrim tillhör de spel jag har haft absolut roligast med som vuxen. MMORPG:s har däremot aldrig intresserat mig, så det här kommer jag att stå över.

    Det enda som gör mig lite orolig är om det här innebär att Elder Scrolls helt lägger om kurs. Jag vill ha ett nytt single player-Scrolls till de nya konsollerna! Inte eviga tweaks och expansioner till ett MMORPG som jag inte spelar. Tänk Blizzard – Warcraft 3 var fantastiskt, sen kom WoW och sen kom inget Warcraft 4.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.