El Dorado

Bland alla John Wayne-rullar så glöms El Dorado kanske bort då den inte hade innovativ regi (som Stagecoach), eller är betraktad som bäst (som The Searchers). Trots det är den utan tvekan en av de bästa westernfilmerna med Wayne i huvudrollen.

el dorado 1

El Dorado börjar mycket bra, nästan för bra för sitt eget bästa. Förtexterna presenteras mot en bakgrund av akvarellbilder på cowboys som rider med boskap över oändliga prärier, ackompanjerade av en manlig sångare som skaldar om manliga män vilka trots motgångar och prövningar aldrig ger upp sökandet efter El Dorado. När filmen väl drar igång visar det sig att El Dorado inte alls syftar på den legendariska gyllene staden, utan råkar vara namnet på ett litet, vanligt westernsamhälle. Måhända ingen stor detalj, men likväl lite missledande. Ett litet antiklimax redan under filmens första minuter.

Den besvikelsen varar dock inte länge för John Wayne gör fort entré, och då är allt omedelbart glömt och förlåtet. Här spelar han Cole Thornton, en så kallad ”gunfighter for hire”, som blir indragen i en strid mellan två ranchägare. Revolvermannen McLeod (Christopher George) och hans gäng har anställts för att ta familjen MacDonalds vattenkälla, med våld om så krävs. Stadens sheriff (Robert Mitchum) – en gammal vän till Thornton – är helt nedsupen, så det blir Thorntons uppgift att sätta ihop ett dugligt gäng som kan slå tillbaka.

el dorado, john wayne

El Dorado är den gamla sortens westernrulle från tiden innan Sergio Leone omdefinierade genren till att kretsa kring närbilder på Clint Eastwood till ljudet av Ennio Morricones elgitarrer. För den som är van vid det senare blir detta en underbar kontrast. Många sekvenser består av helbilder med John Wayne mitt i bild, och ett skärpdjup som tillåter allt i bild att vara i fokus. Detta förmedlar mycket väl den rätta western-andan; allt känns levande och äkta när alla karaktärer blir lika stor del av filmen. Fotot får aldrig någon eller någonting att stå ut.

Mycket känns nästan arketypiskt för en westernfilm, alla ingredienser återkommer i andra filmer utan att de för den sakens skull känns klyschiga. Thornton får hjälp av en gammal vän (i äkta ”buddy-film”-anda) och en ung och oerfaren ”gröngöling” (skickligt spelad av James Caan). Den senare måste han lära upp till att bli en duglig revolverman. Filmen står ut just för att den är så typisk i så många avseenden.

el dorado, james caan

Allt som allt är det en underbar western i nästan alla avseenden, även om vissa partier haltar lite väl mycket i tempo. De sekvenserna är det nära att betyget halkar ned ett snäpp. Men då påminns man om att filmen har ett av världens bästa intron, och då kan det inte bli något lägre än en fyra.

 

About Martin Ricksand

Pseudointellektuell filmvetenskapsstudent. Samlar prettopoäng genom att citera filmer på franska, oavsett vilket språk de är gjorda på. Ser helst klassisk Hollywood och kult. Betar sakta men säkert av diverse filmlistor.

One comment

  1. Den påminner ju en del om ”Rio Bravo”, Dean Martin istället för Mitchum som fyllot, Ricky Nelson istället Caan som ung gunslinger – en yngre Wayne som rättvisans man. Den filmen innehåller ju också Tony Sopranos favoritsång – My rifle, My pony and Me.
    Jag tycker bägge filmerna är bra, inte nödvändigtvis någon av Waynes ”bästa” men definitivt sevärda.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.