Dunkirk

Dunkirk skildrar den omfattande evakueringen av allierade soldater, ett av andra världskrigets mest omtalade stunder, hela vägen från fasa till triumf och skildrar det med patos utan att väja med blicken. På stranden står soldaterna och väntar, i luften ligger brittiska piloter och hugger efter fiender och på den enda långsmala piren står brittiska sjöofficierare och vet vet att hemlandet efter ett förödande nederlag förbereder sig för invasion och inte kan skicka mer än försumbart understöd. Men hjälpen kom ändå.

Filmen börjar som en bön för räddning – eller frälsning – från det levande helvetet som Dunkerque var i maj och juni 1940 när 400 000 brittiska soldater flydde efter nederlaget mot Tyskland. Skyddade av tunna lager reservtrupper och franska soldater väntade de på apokalypsen: trängda, rädda, skakade, skakande står soldaterna i Christopher Nolans mästerverk och spanar omväxlande ut över havet efter något, vadsomhelst, som kan ta dem hela vägen hem och upp mot himlen efter fiendeplan som pepprar med bomber och maskingevär, ”like shooting fish in a barrel” är yttrycket som används: som att skjuta fisk i en tunna . När fiendeplanen väl brummar in och vänder nosarna nedåt bryter de sina formationer och kastar sig ner överallt där det varken finns skydd eller täckning. När den unge soldaten, spelad av Fionn Whitehead, i filmens första minuter hamnar under beskjutning är det som att Nolan, fotograf Hoyte van Hoytema men främst av allt kompositören Hans Zimmer har spänt en stålsträng från bilden och högtalarna till varje person i publiken och slår på den hårt. Eldgivning brukar inte låta så här högt, det brukar inte göra så här ont att lyssna eller se på krig, men det borde det. I Dunkerque var det mycket nära att de allierade gav upp mot Nazitysklands styrkor och den känslan av världens undergång går rakt igenom bilden. Men i ett av krigshistoriens kanske bästa ögonblick besvarade tusentals civila brittiska båtar ropet på hjälp med evakueringen från den grunda stranden dit krigsskeppen inte kunde gå. Dessa civila representeras här av fritidsbåten Moonstone där den äldre herren Dawson, spelad av Mark Rylance, åtföljd av sin son och ytterligare en pojke plockar piloter och soldater ur engelska kanalens hårda vatten.

Det här är, i särklass, en av de bästa krigsfilmer som någonsin gjorts. Nolan ska ha all heder för att han så uppenbart har valt att inte gå ner i några krigsfilmsklichéer och har själv sagt, att Dunkirk inte är så mycket krigsdrama som en överlevnadsfilm som ibland har mer gemensamt med Alien än Rädda menige Ryan (och tack för det). Han klarar av att få något så till skalan enormt att se intimt ut genom att avgränsa berättandet till ansikten och sparsmakad dialog – det går ibland lång tid mellan replikerna – men även utan ord förstår man paniken hos männen och pojkarna inträngda, omringade och utelämnade. Desperat tar de sig från den ena båten till den andra och hamnar gång på gång i vattnet igen eller tillbaka där de började. Det här är inte en film om hjältedåd utan snarare omöjliggjörandet för tusentals (och i förlängningen miljontals) män att få känna sig som folk när krigets regler har skalat bort den möjligheten. Nolan, som vägrar digitalt – gud välsigne honom – framkallar i de analoga bilderna (undertecknad såg dessutom filmen i 70mm, gör det om ni har möjligheten) en kuslig likhet med andra världskrigets fotografier av levande och döda ansikten. Desto mer obeskrivbart är känslan att i vidbild delta i händelseförloppet. Man får en så fysisk upplevelse av teknologin att det suger i magen när gravitationen upphör; flygplanen behandlar urskillningslöst himmel och hav som upp eller ner så att det svindlar. Över sjunkande skepp är kameran lutad så att vattenytan trycker från fel vinkel och åstadkommer den direkta vimmelkantigheten efter en torpedsmäll, men också den mentala chocken när en livlig skeppskantin med te och rostade mackor med sylt plötsligt står under vatten. Med sina 106 minuter är det också Nolans kortaste film på 20 år, i sig en fördel, men också ett tecken på vad han har lyckats göra: fokuserat blicken mitt i all undergång på några små människoöden utan att en enda gång tappa sammanhanget eller koordinationen: Det är en så fruktansvärt enkel film, enkel och fruktansvärd när karaktärerna letar efter den minsta möjliga barmhärtighet under omständigheterna: en plats att skita eller en plats att vila och hur de sedan återgår till rutinmässigheten så fort den allomfattande faran är över. Det känns både autentiskt och realistiskt hur de går från panik till lugn så hastigt, som om bara lite mat och värme kunde läka alla sår. Men märk istället hur Mr. Dawson, av erfarenhet från det första världskriget, genast känner igen traumat som får en bombarderad soldat att vägra gå in i ett trångt utrymme och hur hans son med liknande medkänsla besparar densamme soldaten resultatet av ett fatalt utbrott. Med denna utsökta humanism, som det funnits kort om i de flesta hollywoodskildringar av krig, säger Dunkirk att överlevnad, (tänk dig 340 000 levande människor) trots nederlag alltid är en triumf i sig.

Dunkirk skildrar den omfattande evakueringen av allierade soldater, ett av andra världskrigets mest omtalade stunder, hela vägen från fasa till triumf och skildrar det med patos utan att väja med blicken. På stranden står soldaterna och väntar, i luften ligger brittiska piloter och hugger efter fiender och på den enda långsmala piren står brittiska sjöofficierare och vet vet att hemlandet efter ett förödande nederlag förbereder sig för invasion och inte kan skicka mer än försumbart understöd. Men hjälpen kom ändå. Filmen börjar som en bön för räddning – eller frälsning – från det levande helvetet som Dunkerque var i maj…

Review Overview

Betyg

100

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com