Dumma mej 3

Är det för mycket att säga att Dumma mej 3 påminner om varför film kan vara så bra? Kanske att föregående mening verkar lite för bra för att vara sann, men filmen är förtjusande i alla sina vindande vändningar. Här finns alltså filmskapare som precis har kunnat precisera vad som fungerade med ettan och tvåan, återskapat det och sedan utvecklat utan att förändra konceptet. Superskurken Gru har gått från att vara ond och dum till en god fader och sedan äkta make, men där finns precis lika mycket humor att hämta.

När vi först återser Gru och Lucy och minionerna igen styr de sina avancerade undervattensbåtar mot en fraktbåt kapad av den före detta barnstjärnan Balthazar Bratt  som har fastnat i åttiotalet och tror att han faktiskt är den unge mästerskurken som han spelade i ett populärt barnprogram. Bratt kastar ut självuppblåsande tuggummi på skeppet som tar ut vakterna och lyfter hela fartyget upp i luften. Till tonerna av Michael Jacksons Bad stjäl han sedan världens största diamant. När Gru får tag på Balthazar utmanar den senare den förre på danstävling innan Gru knockar sin motståndare och brister ut i bullrande skratt med diamanten i sina händer (för att sedan förlora den igen). Se, numera jobbar Gru för en antiskurkorganisation i de godas tjänst men den avancerade tekniken finns kvar, det ondskefulla skrattet finns kvar. Till och med minionerna bor kvar i källaren, även om bristen på missdåd leder till missnöje och myteri. De tre adoptivdöttrarna Margo, Edith och Agnes har inte vuxit en tum och är fortfarande tre olika charmiga personligheter.

Deras äventyrliga hemmaliv får sig en rejäl törn när Gru och Lucys nya chef på organisationen ger dem båda sparken för att de förlorade diamanten. Minionerna lämnar huset och allt tycks tröstlöst för de två som inte riktigt har några andra färdigheter. Just då anländer ett meddelande från Grus okände tvillingbror Dru. Dru verkar ha haft allt som Gru inte har: pengar, saker, hår på huvudet och en trygg uppfostran. När de anlänt till det avsides landet där tvillingbrodern bor förbyts Grus hoppfulla förväntan till motvilja och sedan överglädje när det visar sig att de två har mer gemensamt än han kunnat räkna med. De är ättlingar till ett rakt nedstigande led mästerskurkar och Dru vill inget hellre än att bli en av dem. Och där står Gru och vacklar mellan den goda och den onda sidan. Mellan denna huvudhandling finns det gott om avledande sidospår om hur minionerna först hamnar i en talangtävling och sedan i fängelse. Och hur Lucy kommer tillrätta med sin roll som mamma och den yngsta dotterns jakt efter en riktig enhörning.

 

Allt detta låter som om det kunde vara osammanhängande och hoppigt. Istället flätas de olika kasten i filmen ihop till något som ändå liknar en helgjuten handling. Filmskaparna har både serverat distraktion för en publik som är van vid kvartslånga barnprogram och samtidigt förväntar de sig – sympatiskt nog – att samma publik också förstår orsak och handling och sammanhang över tid. Ett exempel är hur Balthazar Bratts plan till slut, när han väl avslöjat allt, verkar mer logisk och målmedveten än hos skurkar i vissa vuxenfilmer. Dumma mej 3 dryper samtidigt av 60- och 80-talsestetik och gör visuella referenser till allt från Rosa pantern till Titta vi flyger och Chaplinfilmer. Men vem behöver veta sånt? Över intelligenta iakttagelser av teknologi och föräldraskap (uppskattar ändå inte föräldrar sina barn mest när de inser att de är lika onda som vuxna?) och konsten att ta vara på det man har är Dumma mej 3 också en seger för den lätta underhållningen, vilka budskap som än kommer med på köpet. Och så klart att det skulle vara en animerad film som bröt mot en specifik konvention: Gru och Dru hänger på varandra, de kramas, de brottas och får mer fysisk kontakt än vad manliga karaktärer brukar, och precis som alla andra i den här filmen – på duken och utanför – har de väldigt, väldigt roligt.

Är det för mycket att säga att Dumma mej 3 påminner om varför film kan vara så bra? Kanske att föregående mening verkar lite för bra för att vara sann, men filmen är förtjusande i alla sina vindande vändningar. Här finns alltså filmskapare som precis har kunnat precisera vad som fungerade med ettan och tvåan, återskapat det och sedan utvecklat utan att förändra konceptet. Superskurken Gru har gått från att vara ond och dum till en god fader och sedan äkta make, men där finns precis lika mycket humor att hämta. När vi först återser Gru och Lucy och minionerna…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.