Du gör mig galen!

En trivsam film om psykisk sjukdom …

Jag hyser en snudd på osund aversion mot romantiska komedier som är konstruerade enligt formulär-1A, där karaktärerna fjärtar rosenblad och kastar sig i varandras armar inför applåderande folkmassor. Således var det med blandade känslor som jag satte mig ned för att se vad Du gör mig galen! hade att erbjuda. Lyckligtvis visade det sig vara en förvånansvärt trivsam komedi med en del uppfriskande inslag, som låter romantiken ta ett kliv bakåt till förmån för dramatiken.

Den bipolära Pat (Bradley Cooper) har precis släppts ut efter att ha spenderat åtta månader på en psykiatrisk anstalt. Med en förhoppning om att så småningom återgå till ett mer normalt liv tvingas han flytta in hos sina föräldrar, men han har svårt för att finna sig till rätta och ger sig dagligen ut på långa löprundor för att skingra tankarna. Det finns emellertid ett konkret mål som ständigt driver honom framåt – Pat vill bevisa för sin fru, som han har besöksförbud mot, att han blivit en ny bättre människa. Men så träffar han Tiffany (Jennifer Lawrence), en neurotisk nybliven änka och som knaprat lika mycket tabletter som honom själv.

Att låta en komedi med romantiska förtecken befolkas av en samling mentalt instabila personer tillhör inte vanligheterna, men det visar sig vara ett osedvanligt lyckat grepp. Dels bäddar det för en medvetet skev humor som levererar några rejäla skratt på vägen, men det skapar också annan dynamik mellan huvudpersonerna än vad vi brukar se i genren. Tråkigt nog så förlorar filmen ändå lite av sin fräschör mot slutet, när manuset slentrianmässigt börjar klampa omkring på klassiskt rom-com-territorium med forcerade konflikter och “Hollywoodögonblick” som krockar med det som tidigare byggts upp. I de stunder då berättelsen fallerar, bärs filmen tacksamt nog upp av skådespelarensemblens prestationer.

Regissören David O. Russell har verkligen förmått stjärnorna att leverera sitt yttersta, vilket även tydliggjorts genom de talrika nomineringar och och priser som filmen kan stoltsera med. Jennifer Lawrence agerande resulterade till och med i en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, men även om hon är utmärkt i rollen som Tiffany, så anser jag nog att Emmanuelle Riva hade varit än mer förtjänt av utmärkelsen för sin insats i Amour. Robert De Niro visar också att han ännu inte glömt bort hur man agerar, och under ett kort och känslosamt ögonblick öppnar veteranen upp sig i vad som måste vara en av de mest genuina prestationerna i hela hans karriär.

Men trots att Lawrence, De Niro och filmens övriga aktörer är i högform, visar det sig faktiskt vara Bradley Cooper som imponerar mest på mig. Efter att ha sett honom som hunkig charmknutte i Baksmällan och A-Team, är det både kul och överraskande att se hur väl han tacklar en psykiskt instabil karaktär som Pat. Att på film gestalta personer med psykiska problem är alltid ett risktagande som gärna tenderar att resultera i överspel, men Cooper håller agerandet på en mycket naturlig och lågmäld nivå som övertygar mig om karaktärens tillstånd. Pats brinnande önskan om ett sagobokslyckligt slut kanske inte är en realistisk sådan, men det är en önskan som är lätt att relatera till även om man inte plågas av psykiska eller känslomässiga demoner.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.