Drugstore Cowboy

Det är tidigt 70-tal och narkomanen Bob (Matt Dillon) och hans fru Diane (Kelly Lynch) lever på att stjäla droger från apotek. Varför inte gå direkt till källan så att säga. Med i ligan är även Rick (James LeGros)  och hans unga flickvän Nadine (Heather Graham) och kvartetten far runt Oregon på stöldturne. All övrig tid tillbringas i drogdimman och vi får följa dem under några månader.

I mitt minne var detta en av de tre stora drogfilmerna tillsammans med Vi barn från Bahnhof Zoo och Requiem for a dream men det var väldigt länge sedan jag såg den. Jag fick en impuls att göra ett återbesök hos Bob och Diane eftersom filmen finns att tillgå på lågpris-DVD och det var en ganska intressant upplevelse. Det här är en av Gus van Sants tidigaste filmer, släppt 1989, och när jag såg den minns jag att jag upplevde den som djärv i fotot, med återkommande handkamera och sneda vinklar för att skapa drogpåverkad nerv och intensitet. Idag, iden PostBourne-värld vi lever i, ter sig Drugstore cowboys handkamera ganska beskedlig. Däremot gillar jag de lite märkliga surrealistiska inslagen som ska illustrera Bobs tankar och sinnesstämningar. De är gjorda med både enkelhet och finess och ger filmen personlighet utan att försöka jobba ihjäl sig för att vara originell.

Historien som bygger på en roman av James Fogle är Egentligen ganska rak och okomplicerad, jag kan tycka att man ibland gör livet lite väl enkelt för de inblandade. Och när Williams S.Burroughs får en roll som en narkotikaberoende fd präst som ges en hel del utrymme att tala sig varm om sin last så kan jag inte låta bli att ana ett litet rosakskimrande romantiskt töcken över den kriminella, drogberoende livsstilen. När någon beslutar sig för att sluta får filmen det att framstå som like enkelt som att börja på en ny skola och det har jag lite svårt att tro på. Trots detta så finns det en ofrånkomlig charm hos filmen. Det är lite lågbudget och indiekänsla trots de surrealistiska inslagen och jag tycker att historien ändå engagerar. Och det är tur att den här inneboende charmen finns för skådespelarprestationerna är lite sisådär.

Matt Dillon kan vara lite fyrkantig och så här tidigt i hans karriär så märks det mer än väl. Lustigt nog så funkar han bäst i de scenerna när han ska föreställa påtänt nervig. Då blir hans kantiga sätt att tala trovärdigt. Däremot när han ska föreställa lugnare och mer normal räcker han inte riktigt till. Det är i och för sig inte så många scener men det är ändå lite synd då det drar ned intrycket. Även bland övriga inblandade kan det dyka upp en och annan yxig replik här och var men där stör det mig inte så mycket. Det skapar bara ytterligare ett lite trevligt indiedrag.

Drugstore Cowboy är en film som på många sätt lyckas vara lite slängig och oborstat charmig på ett sätt som tilltalar men kikar min lite under ytan så finns det egentligen inte några riktigt brännande scener. Denna tidiga Gus van Sant film har lite indiekänlsa, kanske mest på så sätt att den är lite kantig men man kan ändå skönja tydlig begåvning i handlaget. En egentligen enkel och billig film men som är klart sevärd trots vissa brister.

About Maria Nystrom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com