Driven to Kill

Eldstrider ackompanjerade av rysk folkmusik i korridorer möblerade med vitvaror. Steven Seagal som numera liknar en Lasse Berghagen som grisfestat ensam varje kväll under en vecka på Mallorca. Låter det bra? Det tycker jag med.

Driven to Kill 01

Den alternativa titeln till Driven to Kill är Ruslan och det krävs nog en Seagal-film för att huvudkaraktärens förnamn skulle göra en mer innovativ titel. Ruslan introduceras genom att med ett hårt slag med handflatan hitta vilken av tre muggar som inte innehåller en stor stående spik. ”-The trick is to just don’t give a fuck”, som Ruslan uttrycker det. Den ryska maffian har han sedan länge lämnat bakom sig och numera försörjer han sig med att skriva romaner baserade på hans kriminella bakgrund. Erfarenheter som att man alltid ska gömma vapnet i en sedelbunt innan man överlämnar det till någon, för största möjliga diskretion. Ett giftermål närmar sig för Ruslans dotter och han återkommer till östkusten och New Jersey. Inte långt efter det att han upptäckt att den blivande svärsonen Stephan är son till en av hans före detta arbetsgivare, attackeras bostaden och Ruslans ex-fru mördas medan dottern försätts i koma. Då det vore fatalt om maffian får reda på att någon överlevt mörkar han detta för Stephan och tar med sig densamme, mot dennes vilja att inte gå i faderns fotspår, på en brutal hämndturné.

Driven to Kill 02

Ingen ren hjälteroll för Seagal denna gång alltså, och det är bara positivt. Det patenterade övervåldet – tunga slag och sparkar kombinerat med förmågan att knäcka dig en ny led eller två – blir lite mer rimligt med gangsterbakgrunden. Det uppväger det faktum att han skrivandes på datorn ser lika obekväm ut som Inger och Lasse Sandberg om de skulle bli tvungna att mörda en snubbe. Ovanligast och därför roligast är den långa knivfighten som är tillräckligt välgjord för att legitimera en finsk distribution av filmen. Filmens ”money shot” där huvudskurken dör är också våldsamt innovativt. Sen finns det ett nästan orättvist mervärde i att det är en Seagalfilm gentemot en ”no-name action”.

Driven to Kill 03

Regissören Jeff King (Kill Switch) vet precis vad vi vill se av aikidomästaren och kan allt utom att göra en jättebra film. Det kraftiga användandet av handkamera fungerar förvånansvärt bra, då jag inte brukar gilla det. Inzoomningarna mot Seagals ansikte däremot var okej i trailern, men de borde definitivt stannat där. Det och uttalanden som ”så här bör sådana här killar slåss” från den exekutiva producenten och självutnämnde maffiaexperten Seagal, gör att jag kan tänka mig att han som en person blev för många kockar för denna fingervarma soppa. Ett steg framåt för Seagal. Det är bara att hoppas att han aldrig förstår att han egentligen är för gammal och tjock för det här.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.