Dragon’s Dogma

Inom rollspelsgenren har det alltid funnits två skilda varianter, västerländska och japanska. De har varit olika i både struktur, tematik och speldesign. De japanska rollspelen hade sin storhetsperiod för 15 år sedan men har de sista 10 år mer och mer halkat efter sina västerländska kollegor. Framförallt har klagomålen varit att spelen känns föråldrade och att man använder samma mekanik som tidigt 90-talet, medan de västerländska spelet har förändrats och utvecklats. Detta har Capcom insett och bestämt sig för att göra något åt med Dragon’s Dogma.

Dragon’s Dogma börjar storslaget, en liten by vid havet blir attackerad av en stor eldsprutande drake och din hjälte springer modigt ner för att möta den. Väl nere på stranden får du hjärtat utslitet och svimmar. När du vaknar får du reda på att du är Arisen, utvald att bekämpa och döda draken som stal ditt hjärta. Så du beger dig iväg på ditt äventyr tillsammans med din Pawn. Din Pawn är som en tjänare skapad av dig, den går att skicka iväg till andra världar för att hjälpa andra Arisen och du kan själv ta med dig två andra pawns från andra världar. Tillsammans beger ni er ut för att hitta draken och återta ditt hjärta.

Dragon’s Dogmas menyer är fulla av skrikande elgitarrer och ”skönsång” men det blir snabbt bättre när man kommit in i själva spelet. Capcom har spelat igenom spel som Dragon Age och Elder Scrolls och vet precis vad som krävs för att lyckas, plus att man lägger en egen liten krydda på det hela. Allt börjar bra, du väljer din karaktär och vad han skall ha för yrke, skapar din egen Pawn och beger dig ut i världen. Snabbt blir det klart att Dragon’s Dogma är ett spel som straffar den som är oförberedd och vårdslös. Redan i den första byn finns faror som är betydligt mäktigare och starkare än spelaren och det gäller att tänka taktiskt och smart för att lyckas. Här får spelet mig att tänka på Dark Souls och dess svårighetsgrad. Dragon’s Dogma är inte lika svårt och bestraffar inte spelaren lika hårt, men för den vårdslöse spelare kan det bli långa omspelningar. Här framträder det första problemet med spelet. Dragon’s Dogma autosparar ganska sällan och det är upp till spelaren själv att komma ihåg detta. Så den som slarvar med det kan bli väldigt frustrerad när han måste spela om en stor del av en dungeon för man glömde att spara.

Själva Pawn-systemet förtjänar att nämnas närmare. Istället för att ta med dig ett antal NPCs på vägen har du med dig pawns. En skapar du själv i början av spelet och ger denne instruktioner hur hon/han skall bete sig i strid etc. Sedan rekryterar du pawns som andra spelare har skapat. Hela systemet är riktigt smart utfört, dels kan du rekrytera på plats när du möter en pawn som vandrar runt i världen men du kan även besöka platser där du kan söka efter en specifik pawn, du kan se vilka som är populärast och till och med spara en lista med personliga favoriter. Dessa pawns är imponerade duktiga när det kommer till strid och klarar sig gott på egen hand så länge motståndet inte är överväldigande svårt. Tyvärr kan Dragon’s Dogma dock vara just detta på sina ställen. Jag har inget emot svåra spel men här passerar man gränsen till irriterande svårt på ett flertal ställen. Mest irriterande är när jag förstått vad jag skall göra men ändå dör gång på gång för att spelet är så svårt. Det är synd att det inte finns en bra balans här, men Capcom är trots allt kända för sin brutala svårighetsgrad.

Striderna är annars det som är bäst i spelet, smart mappning på kontrollen gör att du med lätthet kan frammana de mest destruktiva besvärjelser eller attacker på dina motståndare. Att skicka en eldboll mot en grupp med fiender har sällan varit så roligt som i Dragon’s Dogma. Spelet har också några av de mest imponerade monster jag har sett på länge i ett spel, stora och elaka gäller det att vara smart och tänka strategisk när en hydra eller liknande dyker upp. Du kan även klättra upp på dem för att attackerar deras vitala delar, ett smart system som fungerar bra. Striderna höjer verkligen pulsen och det är vad spelet behöver.

För tyvärr, jag blir aldrig engagerad i historien i Dragon’s Dogma, jag känner aldrig att jag måste veta vad som händer härnäst eller drivs framåt av min vilja att besegra en fiende. Spel som Dragon Age eller Mass Effect kunde jag aldrig sluta spela för historien grep tag i mig. Det sker aldrig här. Huvudhistorien är aldrig så intressant och sidouppdragen är roliga men blir mycket av samma sak till slut. Och jag är inte förtjust i att man måste gå runt i världen hela tiden, mycket dötid blir det i spelet när man skall ta sig från en plats till en annan. Visst kan man snabbhoppa till huvudstaden om man vill (till kostnad av ett dyrbart föremål) men i övriga världen får man springa runt.

Det är uppenbart att Capcom sneglat mot de sista årens stora västerländska succéer och sedan försökt att lägga på något eget. Resultat blir sådär. De första timmar är jag trollbunden av spelet och hur det utvecklats (äntligen ett spel där natt verkligen är natt!) men när den initiala charmen lagt sig börjar problemen synas rejält och spelet tappar snabbt. Det finns flera bra idéer här men Capcom hade behövt finputsa betydligt mer för att få till en klassiker i samma anda som Skyrim.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.