Doctor Strange

Efter vissa tidiga glimtar kommer den riktiga introduktionen av magi i det filmiska marveluniversumet. Med Benedict Cumberbatch som Doctor Strange och Tilda Swinton som hans läromästare The Ancient one visar hon honom och åskådaren osedda dimensioner och nya portaler till andra världar.

doctor-strange-4-600x316

 

Trots träningsmontage i Tibet i medeltida dräkter och bistra uppsyner lyckas filmen få till ett flyt och en lätthet som på vissa sätt liknar ett serieboksäventyr mer än vad mångtaliga andra filmer baserade på serieböcker gör. Men främst av allt är det en mästarklass i specialeffekter som tar de hopvikbara städerna i Inception ett (eller två) steg längre. Stephen Strange i form av Cumberbatch, i vad som måste vara skådespelarens stiligaste inkarnation, börjar som en arrogant och väldigt framgångsrik neurokirurg som klär sig och rattar som James Bond tills han kraschar och totalförstör sina värdefulla händer (karmiskt att det sker när han håller på och tackar nej till patienter på basis att de är ”ointressanta” eller ”hopplösa fall”). Fortfarande arrogant men nu bitter på allt, inklusive sin enda vän Dr Palmer (Rachel McAdams) försöker han få tillbaka sina förmågor tills till och med hans naturvetenskapligt lagda hjärna ser en tur till Tibet och en magisk orden som ett alternativ. Utan krusiduller (eller väldigt många beroende på hur man ser det) introduceras han till en värld där astralprojektioner, inverterade rum och självbestämmande mantlar är vardagsmat. Regissör Scott Derrikson, VFX supervisor Stephane Ceretti och produktionsdesignern Charles Wood har arbetat hårt, syns det, för att göra Stranges magiska lektioner och senare kamp mot Kaecilius (Mads Mikkelsen med den bistraste uppsynen av de alla) till något utöver det vanliga. De tar inspiration från buddistisk symbolik, kalejdoskop och M. C. Escher och bländar åskådaren med resultatet.

mtm3otmzmjy2odk1mjuxmza4

Den vanliga problematiken i senaste årens superhjältefilmer – där den tredje akten inte sällan resulterar i stor förödelse och förlust av människoliv – är ofta kommenterad i marvelfilmerna (och i stort sett ignorerad av DC) och nu en dominerande aspekt sedan Captain America: Civil War drev frågan till sin spets med en lag om superhjälteregistrering. Av den anledningen är det skönt att Doctor Strange ger det bokstavligen en annan dimension  när hjältar och skurkar kan ta sin kamp till en spegelvärld som inte påverkar den ”verkliga” världen (i brist på bättre ord). De kan plocka isär städer och hänga dem upp och ner utan att krossa en endaste fönsterruta. Detta separerar magin ifrån Captain Americas superserum och Tony Starks plåtdräkt så att den tredje aktens utfall helt naturligt blir något annat än vad vi tidigare sett.

tilda-swinton-doctor-strange

Kanske påverkas alla kapabla skådespelare av att behöva agera så mycket framför en grön skärm, i stela kläder och med en humor som främst är antingen mantelrelaterad slapstick eller ordvitsar på pappanivå, men de flesta karaktärer försvinner lite bakom den gode doktorn och The Ancient one. Om det inte hade vankats uppföljare hade flera av dem – däribland Chiwetel Ejiofor, Benedict Wong och Rachel McAdams – verkat alldeles för underutvecklade. Mellan de gigantiska rumsomvälvningarna och resorna utanför tid och rum får dock dialogscenerna, tillsammans med en speltid på under två timmar, Doctor Strange paradoxalt nog att verka intim och liten i förhållande till Avengers och Iron Man, osv. Till och med löftet om att dra ut på äventyr med en viss gudom i nästa film är befriande avlägset från alla de moraliska krav på att välja sida som kommer att dominera konflikterna i nedfallet efter Civil War.

(Vad som annars är mer och mer uppenbart är att Marvels filmuniversum blir ännu mer imponerande som helhet än individuella filmer och tv-serier. Vilket inte säger litet)

Efter vissa tidiga glimtar kommer den riktiga introduktionen av magi i det filmiska marveluniversumet. Med Benedict Cumberbatch som Doctor Strange och Tilda Swinton som hans läromästare The Ancient one visar hon honom och åskådaren osedda dimensioner och nya portaler till andra världar.   Trots träningsmontage i Tibet i medeltida dräkter och bistra uppsyner lyckas filmen få till ett flyt och en lätthet som på vissa sätt liknar ett serieboksäventyr mer än vad mångtaliga andra filmer baserade på serieböcker gör. Men främst av allt är det en mästarklass i specialeffekter som tar de hopvikbara städerna i Inception ett (eller två) steg…

Review Overview

Betyg

80

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.