Django

Django – En film som blev så populär i Tyskland att alla efterföljande westernfilmer med Franco Nero fick “Django” inklämt i sina titlar.

Den hårdhudade Django (Franco Nero) är en man utan vare sig förflutet eller framtid som drivs av en törst efter hämnd som endast kan släckas genom blodsutgjutelse. När Django en dag anländer till en ödslig liten stad kliver han samtidigt rakt in i en konflikt mellan mexikanska banditer och en grupp maskerade Ku-Klux-Klan-liknande soldater för vilka kriget aldrig slutade. Det dröjer inte länge förrän Django skapat sig fiender och hans första offer fallit död ner till marken. Men befinner han sig där av en slump, eller är det endast ett led i mer långtgående planer? Och vem, eller vad, är det som döljer sig i den mystiska kista han ständigt släpar med sig?

Django var en av de filmer som hjälpte till att definiera den så kallade “spaghettiwestern” som en slags antites till de westernfilmer som producerades på andra sidan Atlanten. Med dynga, smuts och kyla målar Sergi Corbucci upp ett dystert landskap, fjärran från de glorifierade och soldränkta slätter som så ofta gestaltats av Hollywood. Dödens svala hand är ständigt närvarande – från likkistan som filmens huvudperson drar efter sig, till den ödsliga stadens leriga gator och kyrkogården utanför.

Denna dysterhet återspeglas även i Djangos egna karaktärsdrag då han är driven av ett sjudande hat och oförmögen att visa kärlek eller mänsklig värme. Likkistan som Django släpar på blir också en slags fysisk gestaltning av de plågor som tynger hans sinne. Den tystlåtne och hårdföre mannens bakgrund är ett mysterium och hans egentliga agenda höljd i dunkel. Allt eftersom filmen fortskrider serveras vi små fragment som så småningom låter oss få en uppfattning om drivkraften bakom Djangos handlingar, men man lägger aldrig alla korten på bordet och när filmen nått sitt slut omges han fortfarande av en mystikens aura.

Det är lätt att dra dra paralleller till Sergio Leones “Dollartrilogi” (A Fistful of Dollars, For a Few Dollars More och The Good, the Bad and the Ugly), vilket inte är så märkligt då både Django och A Fistful of Dollars i sin tur har hämtat sina grundpremisser från Akira Kurosawas Yojimbo. Jag kan dock tycka att Django saknar lite av den nerv som jag finner i Sergio Leones filmer. Medan en film som The Good, the Bad and the Ugly mer eller mindre trollband mig från första bildrutan och bara blev bättre för var minut som gick, uppfattade jag Django som en mer ojämn produktion. Filmens mittsektion höll inte samma nivå som dess dramatiska början och slut, vissa karaktärer kändes väldigt endimensionella och det tekniska hantverket var inte lika väl utfört.

Samtidigt har filmen tillräckligt med identitet för kunna stå på egna ben och det finns beståndsdelar som är fullständigt lysande. De deprimerande miljöerna, skurkarnas klarröda huvor, den mystiska kistan och Djangos isblå ögon är bara några av de saker som gör att Django stannar kvar hos mig efter att filmen nått sitt slut. För att inte tala om filmens ledmotiv, Django, som framförs av Rocky Roberts och är helt briljant. Det är inte svårt att förstå varför filmen har uppnått kultstatus och gett upphov till en uppsjö av inofficiella uppföljare, hyllats i Takeshi Miikes Sukiyaki Western Django, samt agerat inspirationskälla till Quentin Tarantinos bioaktuella Django Unchained.

Värt att notera är att utgåvan från Studio S innehåller den oklippta versionen som länge var totalförbjuden i såväl Sverige som Storbritannien då den ansågs vara på tok för våldsam för dåtidens biopublik.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.