Dishonored: Death of the Outsider

Som jag nämnde i min recension av Prey från samma utvecklare, Arkane Studios, så är Dishonored ett av de spelen som jag ofta kommer tillbaka till för att jag älskar den typen av spel. Men där Prey påminner om System Shock, så är Dishonored mer likt den gamla Theif-serien, där jag också blev förälskad i stealth-action-genren. Med denna bakgrund så jag hade stora förhoppningar för den senaste delen i serien.

Precis som i Dishonored 2, så utspelar sig Death of the Outsider i staden Karnaca, med en betydligt med medelhavskänsla jämfört med den viktoriansk-engelska Dunwall. Vi tar även kontrollen av en ny protagonist, Billie Lurk, som var en av Dauds (mördaren av kejsarinnan i första Dishonored) bästa lärlingar. Billie hade blivit banlyst av Daud (en historia som man får reda på i DLC:n till första spelet), men har sedan en tid tillbaka försökt hitta Daud. Man hittar honom fängslad tillsammans med en maskin som dämpar hans magiska förmågor inne i ett gammalt badhus, som används som arena för illigala strider mellan folk med magiska förmågor. Efter att man lyckats befria honom så berättar han om sen plan med att ha ihjäl ”the Outsider”, entiteten som är källan till Dauds förmågor. Billie vaknar därefter upp dagen efter med en av sina mardrömmar realiserade; hennes öga och arm har blivit ersatta av ”gåvor” från the Outsider och hon besitter nu nya magiska förmågor. Med detta så sätter hon igång med att försöka uppfylla Dauds önskan.

Har man spelat de tidigare spelen så känner snabbt igen sig i spelet. Hur Billie rör sig är i mångt om mycket väldigt likt i hur Korvo (protagonisten i 1:an) känns, med några nya tillägg, så som att man kan glida längst marken. De nya magiska förmågorna är också de ganska lika de tidigare spelen, dock med lite nya funktioner och det faktumet att man börjar med dom fullt uppgraderade. Den tidigare förmågan ”Blink” som gjorde att man kunde teleporter sig en kort bit har ersatts av ”Displacement”, med ungefär samma funktion men att man kan ta sig igenom fönster och liknande, så länge man har fri sikt till destinationen. Den har även den brutala effekten att man får folk att explodera om man teleporterar sig till den plats dom står. Tillsammans med den nya förmågan ”Foresight” gör att man her ett helt nytt sätt att utforska och ta sig runt på kartorna. Man får även förmågan ”Semblance” som gör att man kan anta utseendet av en NPC ett litet tag, för att kunna infiltrera vissa områden eller få reda på information man annars inte kunnat. Det dyker också en del ny utrustning, så som ”hook mines”, vilket drar första NPCn som kommer nära till sig, vilket jag hade väldigt roligt med och vid ett tillfälle hade ett rum fullt med karaktärer som hängde från taket med ragdoll-fysiken.

Om man jämför med de tidigare spelen så känns Death of the Outsider relativt kort, men endast fem stycken uppdrag. Men däremot så kändes banorna i sig väldigt välgjorda, och det fanns en hel del saker att utforska om man tar sig tiden till att göra detta. NPCerna som är strödda över kartorna, både de som aktivt jagar en men även de som är civila, känns som naturliga inslag och får världen att kännas levande. Det hjälper också att man har möjlighet att ta skepnad som en av dessa och på så vis höra hur de reagerar på möte med dem. Om man ser till hur banorna i sig är utformade så är det inget som kändes riktigt nyskapande eller som stack ut direkt. Den enda som kunde varit lite speciell är när man för uppdraget att stjäla från en bank, med ett valv som körs via en hiss mekanism. Dock så gör ett av kontrakten man kan få (mer om dessa senare) att man får ett väldigt lätt sätt att oskadligöra all personal på banken, vilket gör hela uppdraget nästan för lätt. Men de är som sagt välgjorda, och det finns väldigt mycket at göra på de olika kartorna vilket leder oss till en av de nya funktionerna i spelet: Kontrakt.

Kontrakt kan man säga är sidouppdrag man får via den svarta marknaden i spelet, och om man väljer att försöka utföra dessa gör det att man får väldigt mycket mer ut av spelet i sig. Denna funktion är också en av anledningarna till att man har frångått den tidigare ”Chaos”-modellen, men hög eller låg kaos broende på hur många man dödar i spelet. Detta kändes väldigt befriande, då ett av dessa kontrakten innebar att man skulle ha ihjäl alla NPCs på kartan (över 50 stycken) utom just en. Denna ändringen, samt kontrakten, tillåter då också en att testa lite olika metoder för att ta sig an hinder. När jag spelar så kör jag alltid med att smyga och gömma mig så mycket som möjligt, och också med att bara oskadligöra fienderna och inte ha ihjäl dem. Men här så är konsekvenserna inte lika stora, plus att en del uppdrag går ut på att faktiskt ha ihjäl mål, vilket gjorde att jag kunde testa lite olika taktiker för att ta mig igenom spelet. Dock så saknar jag de tidigare spelens ”target”, speciella personer man skulle ha ihjäl eller oskaldigöra. Det fanns vissa NPCs som var VIPs, och som man fick en notis om man gjorde något med dom, men det var aldrig att de var de faktiska målen på kartorna.

När det kommer till det rent tekniska bitarna i spelet så flöt det på väldigt bra för min del med min GeForce 780, även på högsta inställningarna. Som nämnt så är alla kartorna välgjorda, lika så animationer och karaktärer. Röstskådespeleriet finns det inget att klaga på, och det är roligt att höra olika NPCs prata med varandra, även om vakternas små fraser till varandra kan bli lite repetitiva. Musiken är precis som i de tidigare spelen mycket bra och passande, trots miljöbytet. Kan inte heller säga att jag stötte på några större buggar eller liknande, mer än att en vakt på något vis lyckats hamna under marken vid ett tillfälle och dött (till en del civila NPCs förfäran).

I stora drag så är Death of the Outsider välgjort och roligt, om än inte nyskapande, något som inte behöver vara något negativt. Att spela som Billie Lurk var intressant, något jag hoppas att vi kommer få se mer av i framtida spel i serien.

Som jag nämnde i min recension av Prey från samma utvecklare, Arkane Studios, så är Dishonored ett av de spelen som jag ofta kommer tillbaka till för att jag älskar den typen av spel. Men där Prey påminner om System Shock, så är Dishonored mer likt den gamla Theif-serien, där jag också blev förälskad i stealth-action-genren. Med denna bakgrund så jag hade stora förhoppningar för den senaste delen i serien. Precis som i Dishonored 2, så utspelar sig Death of the Outsider i staden Karnaca, med en betydligt med medelhavskänsla jämfört med den viktoriansk-engelska Dunwall. Vi tar även kontrollen av…

Review Overview

Betyg

80

About Henrik Grönberg

Entusiastisk gamer och e-sportälskare som spelar allt från snabba FPS- till tidskrävande, turbaserade strategi-spel.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com