Dirt: Showdown

För ett par år sedan bytte Codemasters riktning, varumärket Colin McRae byttes ut mot Dirt och det ändrade också riktning på spelen. Från rally lades mer och mer fokus på andra typer av racing, buggys, lastbilar, isracing började göra entré i spelet. Och i Dirt 3 kom den senaste modeflugan, gymkhana.

Dirt-serien har dock alltid lyckats behålla känslan i spelen och det har varit riktigt bra och roliga bilspel, även om jag har alltid föredragit rallybitarna fram allt annat. Nu har Codemasters insett att på 10-talet är det interaktivitet som gäller när man spelar, oavsett om det är på facebook eller på konsol skall vi spela med/mot varandra och Dirt: Showdown har stort fokus på detta. Kanske lite för stort fokus. Om du minns det första spelet i Dirt-serien, det som hette Colin McRae: Dirt, men inte har spelat spelet sedan dess kan du glömma allt du har lärt dig. Detta spel har mer gemensamt med FlatOut än rally. Upplägget är fortfarande det samma vi vant oss vid, spelet är uppdelat i olika säsonger och allt eftersom du vinner tävlingar låser du upp nya och när du låst upp tillräckligt många låser du upp nästa säsong.

Men där tar likheterna också slut. Glöm riktiga bilar, rally på smala finska vägar, rallycross, trailblazer och allt som fanns i tidigare spel. Här handlar det nämligen inte bara om att köra fort, utan även om att förstöra dina motståndare. Och för att få maximal destruktion har Codemasters valt att ta bort riktiga bilar och sätta dit diverse fantasibilar. Sedan bär det iväg ut på banan för att krocka skiten ur varandra. Vissa banor är race där du får boosts av att hoppa, krocka etc. och kan på så sätt ta dig fram i leden. Andra banor påminner om Destruction Derby där det gäller att krocka sönder dina motståndare. Ju värre krasch, desto mer poäng. Allt detta ger pengar, pengar som sedan kan användas till att uppgradera dina bilar så de blir ännu bättre. Och på det sättet fortsätter det.

Men var finns fokusen på interaktion med andra spelare som jag pratade om ovan tänker du? Jo, det genomsyrar hela spelet. Om du inte har en onlinekod, tjatar spelet om att du borde skaffa en. Efter varje lopp tycker speakern att du borde ladda upp ett klipp på youtube. Den vill att du twittrar om dina lopp och lägger upp dem på RaceNet. Racen är helt klart anpassade för att tävla mot andra människor och det blir också roligare att åka runt på en arena och krocka för glatta livet när det är andra spelare som styr bilarna. Men samtidigt saknar jag att få susa fram längs med en smal grusväg och försöka skala av tiodelar på min bästa tid utan att ha en massa andra spelare runt omkring mig. De tidigare Dirt-spelen har varit bra på att ge mig en utmanande enspelar-upplevelse om jag så vill. Det får jag inte här. Och det är synd för Dirt: Showdown är inte en så stor titel att online-delen kommer vara intressant om ett par månader när 90% av spelarna gått vidare till nästa spel.

Men känslan jag har är att detta inte är ett fullpris-spel. Detta borde ha varit ett nedladdningsbart DLC till Dirt 3. Grafiken och menyerna ser exakt likadana ut och ryktet säger att Codemasters slängde ihop spelet på mindre än tolv månader. Ett mellanspel i väntan på att Dirt 4 skall komma ut.

 

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.