Direct Contact

Minns ni tiden när actionfilmer alltid avslutades med att huvudskurken dog på ett extra våldsamt sätt samtidigt som vår hjälte kommenterade döden med en fyndig replik? Regissören Danny Lerner gör det också. Precis som med Spielberg vid filmandet av Närkontakt av tredje graden så består hälften av Lerners filmografi av mördarhajfilmer (den tredje och senaste var Shark in Venice med Stephen Baldwin), men där slutar likheterna.

I ett av världens värsta fängelser någonstans på Balkan sitter legosoldaten Mike Riggins (Dolph Lundgren) av ett icke-tidsbestämt straff för vapensmuggling. Vägen ut kommer med den mystiske agenten Clive Connelly (Michael Paré från Streets of Fire) som ger honom uppdraget att frita den kidnappade amerikanskan Ana Gale (Gina May), i utbyte mot frihet och en inte oansenlig summa pengar. Mottagandet blir våldsamt, både från kidnapparna och den påstått kidnappade, och snart förstår Mike att han blivit förd bakom ljuset. Istället för att lämna över Ana till Connelly måste han nu använda all sin närkampsträning för att hålla honom och hans män från henne. Allt medan han och Ana försöker förstå vem som drar i Connellys trådar och varför.

Fem minuter in är Direct Contact den bästa filmen någonsin. Härligt Iron Eagle-liknande förtexter sätter tonen som Lerner jobbar hårt genom hela filmen för att hålla, och det inledande fängelseslagsmålet är både skojigt och brutalt. Han inte bara kopierar actionfilmerna från sent 80- och tidigt 90-tal utan han försöker överrösta dem som om hans riktiga namn vore Danny Lernerino. Riggins är så hård att han utpressar folk med att vägra betala tillbaka pengar han redan är skyldig. Självklart blir han inte heller träffad från 20 meter, men när han själv skjuter från höften över ett kvarter eller två är blodampullerna så välfyllda att det ser ut som att hela hjärtan dräneras. Tyvärr är inte alla specialeffekter lika häpnadsväckande, då tänker jag bland annat på handgranaterna som knappt skulle sprängt grannens brevlåda. Uppspeedade biljakter känns inte heller som de hör hemma på 2000-talet. Särskilt inte när både Lundgren och May finns i bilen under närbilderna, men endast Dolphs stuntman när man ser bilen från utsidan. Allt till musik som skulle kunna vara ett bra examensarbete från en förskola.

Missförstå mig rätt, jag gillar Direct Contact mycket. Det här är en helt unik film för att vara från 2009. Jag misstänker nästan att Lerner jobbat som arkeolog så många utdöda teman som han grävt upp. Bara att Dolph slår mycket hellre än att skjuta känns härligt retro. Jämfört med de senare filmerna av en annan slagskämpe, Steven Seagal, framstår Direct Contact som en tidlös klassiker. Det är faktiskt mycket möjligt att Lundgren inte gjort en bättre film sedan Men of War, det vill säga på 15 år! Sedan dess tycker jag att han har utvecklats som skådespelare och varit ganska bra i många dåliga filmer, men här är han faktiskt riktigt dålig i en bra film. I ett sannolikt försök att en gång för alla spela sig ur ryss/skandinav/återupplivad soldat-facket överspelar han sin amerikan rejält, men jag bestämmer att hans avslutande ”God bless America” avslöjar att allt var med glimten i ögat. Vid ett tillfälle underspelar han istället rollen och det är när han ska smyga på kidnapparna och inte ens pallar att krypa ihop lite. Bredvid Gina May är han emellertid Al Pacino på steroider och väteperoxid. Hon är så osäker i sitt känslospel att i direkt jämförelse räddade Sofia Coppola själv hela Gudfadern-trilogin.

Vissa dagar uppskattar jag direktkontakt mer än närkontakt. Direct Contact är en mycket underhållande och fartfylld actionfilm som absolut är en liten höjdpunkt i Dolph Lundgrens karriär. Kanske är det bristande skådespeleriet bara ett bevis på att Danny Lerner är mer bekväm med att regissera mördarhajar (och Stephen Baldwin) än människor.

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com