Devil May Cry 5

Efter cirka 10 år är Capcom tillbaka med en uppföljare till Devil May Cry 4 (2008), bortsett från det fristående DMC: Devil May Cry (2013) vill säga. Kenny har huggit sig igenom horder av demoner och annat avskum tillsammans med Dante, Nero och den nya, mystiska karaktären V.

I ärlighetens namn har inte jag spelat igenom ett enda Devil May Cry-spel sedan det första släpptes 2001. Jag spelade lite, lite grann på Devil May Cry 2 men tröttnade ganska omgående. Jag hade väl redan här helt enkelt tappat intresset för hack and slash-genren. Men ju äldre man blir, upplever i varje fall jag, infinner sig en känsla som vill vara ganska open minded när det kommer till ny, och nygamla, saker och ting (i detta fall spelgenres), så jag beslutade mig för att hugga tag i Devil May Cry 5 och ge det en ordentlig chans så det kanske väcka den slumrande hack and slash-genren till liv inuti mitt sinne. Tänkte att det är på sin plats att inledningsvis förklara att denna recension inte är skriven av ett fan, utan av en spelare med förhoppning att väcka denna genre till liv hos sig.

I vilket fall börjar Devil May Cry 5 i ett riktigt högt tempo vars första spelsekvens (läs:prolog) kastar in spelaren i en batalj av den grövre kalibern mellan Dante och demonkungen Urizen. Efter en förlust och ett för stunden oklart öde för Dante tar spelet vid drygt en månad efter nyss nämnda kamp där vi spelare får följa V och Neros mot och uppför demonträdet som grott utanför Red Grave City där spelets handling uteslutande utspelar sig.

V – nya karaktären i Devil May Cry 5.

Precis som i Devil May Cry 2, jag refererar till det eftersom det är det nyaste spelet i serien som jag spelat, får vi här spela som tre olika karaktärer. Det alternerar mellan att du får välja vilken väg du vill gå genom att välja en karaktär mellan att du på vissa banor måste hålla dig till en viss karaktär. Alla tre karaktärerna har egentligen snarlika attacker, men är samtidigt ganska så olika. Bra balanserat, med andra ord. Dante (ja, man får spela som honom en del senare med, såklart) har en arsenal som få kan matcha. Han har pistoler, svärd, hagelbrakare, raketgevär, knytnävar… möjligheterna är stora och många. Sedan vet ju alla som spelat Devil May Cry tidigare att mycket av charmen i denna spelserie ligger i att få så snygga comboattacker som möjligt, och har man ett vapenurval som ett duga är ju även möjligheterna stora till en läcker fight. Nero håller sig till svärd, pistol och en robotarm, Devil Breaker, som i mångt och mycket både fungerar som en hookshot (eller änterhake som det ju faktiskt heter på svenska) som drar fienderna till sig och som en kraftkälla med olika förmågor beroende på vilken armtyp som sitter på för stunden. V är inte lika kraftfull som Dante och Nero, men han är kapabel att tillkalla tre demoner som hjälper honom att slåss: en fågel, en panter och en stengubbe där varje demon finns att tillgå på en särskild knapp på spelkontrollen. Krångligt till en början, jättesmidigt när man lär sig efter lite speltid.

Stora skurkar är som vanligt melodin i denna spelserie.

Om man extremt kortfattat beskriva ett Devil May Cry-spel skulle man kunna säga att det är ett spel där man med fräcka moves hugger sig igenom banor som vanligtvis avslutas med en boss samtidigt som det spelas hårdrock i bakgrunden av varje fight. Så är det även i Devil May Cry 5 – varför gå ifrån ett vinnande koncept? Personligen är det tyvärr inte min kopp av te längre. Det är alldeles för få nyheter för att tillfredsställa mig och mitt hopp att få upp ögonen för genren återigen. V och hans demonkompisar ska vara ett nytt inslag gentemot tidigare spel (jag har ju redan vid flera tillfällen nämnt vilka spel jag tidigare spelat i serien), men annars är det samma gamla grej rakt igenom. Som Devil May Cry-fan vet man vad man får, och det brukar vara gott nog. Det jag reagerade på till en början var att det var ruskigt tråkiga fiender man hackade sönder, men några timmar in i spelet, vars speltid som för övrigt klockar in på runt 15 timmar, dök det upp lite häftigare demoner från avgrunden som bidrog till att det blev lite roligare att hoppa omkring med karaktärerna och försöka få till sköna combos. För undertecknad handlar det mest om att hamra på knapparna och hoppas på att få till någon sånär fräck kombination. För mig räcker det att ta död på demonerna på snabbast tänkbara sätt. Och när jag ändå är inne på detta så hittar vi fortfarande red orbs som man samlar på sig och uppdaterar karaktärernas förmågor och vapen. När vi har tre spelbara karaktärer blir det ganska rörigt och mycket att hålla reda på, tyvärr. Devil May Cry 5 blev tyvärr inte boost jag hade hoppats på att för att återuppväcka hack and slash-nerven inom mig. Det är relativt tillfredsställande att hugga sig igenom demonhorderna, grafiken är stundtals riktigt snygg och kontroll lätt och smidig, men vid många partier infinner sig känslan av att det inte är särskilt kul det jag håller på med. De konservativa som vill ha Devil May Cry på det här sättet utan några större överraskningar i utförandet kommer dock vara nöjda

Efter cirka 10 år är Capcom tillbaka med en uppföljare till Devil May Cry 4 (2008), bortsett från det fristående DMC: Devil May Cry (2013) vill säga. Kenny har huggit sig igenom horder av demoner och annat avskum tillsammans med Dante, Nero och den nya, mystiska karaktären V. I ärlighetens namn har inte jag spelat igenom ett enda Devil May Cry-spel sedan det första släpptes 2001. Jag spelade lite, lite grann på Devil May Cry 2 men tröttnade ganska omgående. Jag hade väl redan här helt enkelt tappat intresset för hack and slash-genren. Men ju äldre man blir, upplever i…

Review Overview

Betyg

60

About Kenny Nordgren

Kenny Nordgren
En nästan värmlänning som sedan hösten 2014 är bosatt i Kungälv utanför Göteborg. Arbetar till vardags som pedagog på en låg- och mellanstadieskola. I ryggsäcken finns fem år på universitet med studier inom filmvetenskap och historia. Dagdrömmer om att inom en överskådlig framtid få chansen att skriva en doktorsavhandling rörande skräckfilm. Gillar förutom film även fotboll, tv-spel, hårdrock och att laga rolig mat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com