Detour

”If this were fiction, I’d fall in love with Vera, marry her and make a respectable woman of her, or else she’d make some supreme class-A sacrifice for me and die. Sue and I would ball a little over her grave and make some crack about there’s good in all of us. But Vera, unfortunately, was just as rotten in the morning as she’d been the night before.”

När pianisten Al Roberts tröttnar på att vara olycklig och sakna sin flickvän som rest tvärs över landet för att söka lyckan i Hollywood, bestämmer han sig för att lämna New York bakom sig. Då han saknar pengar för att betala för resan från en kust till en annan bestämmer han sig för att lifta, något som visar sig bli ödesdisgert. En man som plockat upp honom avlider under färden och Al drabbas av panik då han pessimistiskt räknar med att bli anklagad för dödsfallet. Han stjäl inte bara mannens bil, utan även hans identitet och stuvar undan liket i ett dike. När han själv sedan bestämmer sig för att plocka upp en liftare vid namn Vera, kommer han snart att ångra sig, då hon tycks känna till hans mörka hemlighet och inte tvekar att dra nytta av det.

Vi struntar i att storyn tar till en del nödlösningar och känns mer än lovligt krystad vid fler än ett tillfälle samtidigt som vi ignorerar att Tom Neal i huvudrollen misslyckas med allt annat i skådespelarväg än att se någorlunda olycklig ut, är det svårt att inte förälska sig i hopplösheten som utgör Detour. En lågbudgetthriller i regi av den då allt annat än välrenommerade Edgar G. Ulmer, som bubblade upp innan Film Noir-genren hittat sitt uttryck och kom i skymundan att bli en av dess mest stilsäkra filmer. Visst, det är en extremt enkel B-film, men den är fullmatad av citatvänliga cynismer, bäcksvart mörker och minst lika mycket regn. Det är vansinnigt underhållande att se Vera och Al kasta sylvassa repliker på varandra, samtidigt som undertonerna är så pass eländiga att man får svårt att skratta åt dem, hur träffsäkra den än är.

Med en speltid på under 70 minuter säger Detour adjö lång innan den hinner börja kännas tröttsam och även om det egentligen är i kortaste laget, tror jag det är en av nycklarna till att den fungerar så bra som den gör. Några av de mer forcerade händelseförloppen hade förmodligen blivit plågsamma om filmen bakats ut längre, men nu när den är en slags snabbt avklarad skröna, hinner det aldrig börja irritera mig. Samtidigt känns det nästan lite snopet när säcken knyts igen så pass tidigt. Jag hade gärna stannat ett tag till och tagit del av Ann Savage underbart intensiva och moderna skådespel i rollen som den inte helt stabila Vera, men å andra sidan är det då inte säkert att jag haft samma behagliga längtar efter mer. Med tanke på dess skavanker känns det som en film som kan bli lite för mycket oväntat snabbt.

På tal om skavanker är det verkligen något som Image Entertainments utgåva har ett överflöd av. Repor och smuts håller en sällskap genom hela filmen, för att vid några scener bli så intensiva att jag muttrar ganska irriterat i soffan. Dessutom har någon defekt fått filmen att stundtals se ut som den projicerats i en balja med vatten, när det går små försiktiga vågor vid ett par tillfällen. Tekniskt sett håller den verkligen ingen vidare nivå och extramaterialet är lika med noll, men så vitt jag vet finns det inte så hemskt många utgåvor att välja bland. Men för tusan, se den ändå!

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.