DET: nu och då

Stephen Kings kultförklarade roman DET har nyligen filmatiserats för andra gången och denna gång med den svenska skådespelaren Bill Skarsgård i rollen som den otäcka, dansande clownen Pennywise. Nu lagom till Halloween tänker jag prata lite om hur den nya filmatiseringen ställer sig emot 1990-versionen, den som gav mig och många andra barn som vuxna mardrömmar i flera år.

Året var 1998 och jag var 11 år gammal. Mina kompisar och jag hade förberett oss för en fantastisk filmkväll, fullproppad med chips, godis och läsk. Det bästa av allt var att det var föräldrarfritt hela kvällen, det var ren lycka, vi kunde kolla på hur många filmer vi ville, skippa middagen som var lagad och istället bara proppa i oss snacks. Kompisen som vi var hos hade en storasyster som hade spelat in flera filmer på sin VHS-spelare och sa att vi bara kunde välja och vraka bland vilka vi vill. I hyllan såg vi en film som vi alla var jättesugna på att se. Vi hade fått höra att den handlar om en pojke och en rymdvarelse som han tar hand om och att den skulle vara helt fantastisk. Och där stod den i hyllan, på den inspelade VHS-kassetten och handskriven titel. Titeln som helt enkelt blev fel för oss 11-åringar. Titeln på en VHS-kassett som vi skulle visa oss en episk barn/familjefilm… Titeln var IT… Och den handlade inte alls om en pojke som tar hand om en rymdvarelse som vill ringa hem.

Istället såg vi en film som fick mig att drömma mardrömmar i flera år. Problemet var att vi inte kunde sluta titta. Samtidigt som det var bland det obehagligaste vi någonsin hade sett så var det också så sanslöst fascinerade. Vi kunde inte stänga av TVn. Idag kan jag med en gnutta distans säga att filmens stora behållning är Tim Curry.

Efter att ha sett om filmen idag kan jag tyvärr meddela att de flesta delar av filmen inte håller. Första punkten är barnskådespelarna. De varierar rätt mycket där vissa är riktigt duktiga medan andra känns överspelade och inte det minsta trovärdiga och det kan variera radikalt från scen till scen. Jag får en känsla av att regissören Tommy Lee Wallace snarare projicerar sin bild av hur han som vuxen människa tror att barn agerar och inte hur barn faktiskt är. Andy Muschiettis nya version av DET är däremot totala motsatsen. Jag får en stark upplevelse av att barnskådespelarna inte bara representerar barn utan faktiskt är barn. Jag uppskattar detta väldigt mycket och jag tycker även att själva skådespelarna är radikalt bättre i den nya filmatiseringar än den gamla.

Hur är det med berättelsen i de två filmerna? Jag skulle nog säga att de två versionerna inte skiljer sig så mycket åt. Det finns några små skillnader så som att 1990-versionen utspelar sig på 1960-talet medan 2017-versionen utspelar sig på 1980-talet. Jag tror att detta beror på två saker: del 80-tals flugan som bitit kulturindutrin på flera plan, inte minst musik och film och det andra är såklart succén efter TV-serien Stranger Things som påminner en hel del om estetiken i nya DET filmen. Även om romanen utspelar sig på 60-talet precis som den första filmen så tror jag att valet att byta era i den nya är helt rätt. Det får den att kännas mer igenkännbar och tilltalar dagens publik på ett mycket bättre sätt. Det är även några andra som skiljer sig filmerna mellan så som att vissa karaktärer överlever i ena och dör i andra men jag skulle nog i det stora hela säga att det är mest mindre ickedrivande element som skiljer filmerna åt. Jag tycker att det är lite synd att ingen av filmerna försöker sig på att berätta lite djupgående om clownen Pennywise bakgrund och vad den varelsen egentligen är. Det finns delar i romanen som lätt hade kunnat tas med bara som en liten vink till oss som läst den. Som jag förstår det så har det spelats in delar i den senaste versionen som berör denna punkt men klipptes bort för att det var lite för brutal för den allmänna biomassan. Kanske får vi se det mer i en Director’s Cut när filmen släpps på Bluray och UHD.

Sen har vi clownen Pennywise. Här har vi en mycket spännande punkt eftersom Tim Currys fantastiska rolltolkning är och kommer förbli minnesvärd. Han lyckas vara otroligt otäck, vidrig, fyndig, spexig, galen, komisk och totalt skrämmande på samma gång. Jag tror att det är precis den lättjan och spexigheten som Curry ger till rollen som gör att han blir så otroligt oberäknelig och därmed skrämmer vettet ur en. Tim Curry har utan tvekan förtjänat den kultstatus han har som skådespelare. Att Bill Skarsgård skulle göra en ny rolltolkning kan jag därför tänka mig måste ha varit riktigt tungt ansvar att bära. Men han gör det med stil, elegans och på sitt alldeles egna sätt. Visst finns spexigheten kvar men det är en totalt annat mörker, ångest och manipulation som Skarsgård ger till sin tolkning. Innan jag såg filmen erkänner jag att jag inte alls trodde att jag skulle gilla den mer mörka tonen men jag måste nog säga att den definitivt funkar. En jämförelse mellan Curry och Skarsgård rolltolkningar av Pennywise skulle vara den som Jack Nicholson och Heath Ledger gjorde med Jokern. De är väldigt olika men båda fantastiska.

Det sista som ska nämnas är mängden av splatter och blod i filmerna. Då den gamla var gjord för TV och led av en mängd restriktioner på vad som fick visas och inte så är den nya filmen redan från första scenen väldigt noga med att visa oss att den inte kommer väja för blod, splatter och känsliga teman. DET är en episk historia som förvisso är hemskt och otäck men i första hand är en barndomsskildring. Den berättar om de olika rädslor vi har som barn och svårigheterna att övervinna de.  Sen att de manifesterar sig i i en mördande clown är bara ett plus i kanten.

About Stefan Stanisic

Stefan Stanisic

En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com