Destroyer

När Nicole Kidman för en tid sedan sa att hon skulle försöka hitta fler kvinnliga regissörer att arbeta med, måste det ha varit en sån här film hon innerst inne drömde om, en huvudroll där hon står helt i fokus, men där hennes utseende inte gör det. En kvinnoroll som knappt haft sin like sedan Charlize Theron gjorde Monster.

Första minuterna av filmen har jag svårt att koncentrera mig helt på handlingen. Är det verkligen Kidman där bakom all mask? Bakfyllesvullet ansikte med fåror djupa som vattenreservoaren filmen börjar i, hopplöst kråkbo till frisyr och secondhand-kläder som inte ens var moderna när de tillverkades någon gång på nittiotalet. Men så börjar karaktären Erin Bell fyllas i-en kvinna som när hon var ung arbetade som polisinfiltratör av ett gäng med brutala bankrån som specialitet. Nu är hon fortfarande polis, men mordutredare, och filmen börjar när hon undersöker liket av en nyss mördad man, en man som bär en distinkt tatuering i nacken. Hon känner direkt igen tatueringen från tiden med gänget. Inom några minuter har hon både berättat för sina kollegor att hon vet vem mördaren är, och vänt dem ryggen med uppdraget långfinger. Tonen är satt. Återigen får vi en ensam polis som löser ett brott, denna gång är dock polisen och brottet tätt sammanvävda. Kidmans polis har inte lämnat det förflutna, hon lever fortfarande med konsekvenserna av uppdraget hon hade sjutton år tidigare. Vi får hennes historia utportionerad i små bitar, och vi börjar förstå hur hon blivit den spillra hon är idag.

Kidmans polisinspektör blir tvungen att klampa genom sitt förflutna, leta upp person efter person i jakten på den gamle ledaren Silas. Han är en psykopat av känt snitt, som verkar ha dykt upp igen och blivit aktiv. Samtidigt försöker hon försonas med sin 16-åriga dotter, som hon inte levt ihop med och som hon inte varit förmögen att ta hand om. Hon hittar bland annat sin dotter på en bar, med en mycket äldre kille, och stupfull försöker hon få dottern därifrån.

Destroyer jobbar med många klichéer, men om man ser “sliten snut löser brott” som en egen liten genre så lyfter den sig ganska högt över konventionerna. En del av detta beror på regissören Karyn Kusama (tidigare Aeon Flux, The invitation, m.fl.) som undviker att gå i våld- och action-fällan utan inser att spänningen ligger i den trasiga centralkaraktären. Visst finns det blod, täta eldstrider och misshandel med, det hör väl liksom till, men Kusama vältrar sig inte i det. Det skildras realistiskt och kortfattat. Filmens fokus är dess huvudkaraktär och hon tappar aldrig det perspektivet. Kusama vill gärna visa exakt hur långt ner på botten hennes huvudkaraktär är, i förnedrande detalj.

För det är, trots en ständigt obeveklig och närvarande Los Angeles-sol, en nattsvart historia det här. Kidmans polisinspektör kliver genom sitt förflutna med klumpiga, självdestruktiva steg, och hon tar det ena desperata beslutet efter det andra. Vad Kusama tyvärr lyckas sämre med är att göra övriga karaktärer lika mänskliga, de blir mer av ledsna skyltdockor som får en massa genrespecifika repliker att rapa upp. Ensemblen bakom Kidman gör vad de kan med materialet och förutsättningarna, men det blir svajigt i trovärdigheten ibland. All energi läggs på Kidmans karaktär, så det blir knappt något över till någon annan, vilket hade behövts. Undantaget är Jade Pettyjohn i rollen som Erin Bells dotter Shelby, som med små medel gör sin karaktär trovärdig. Så vad gör Kidman med rollen? Oftast något bra. Hon underspelar, så till den grad att jag ibland funderar på om hennes mask gör att hon inte kan röra ansiktet. Sen kommer en sekvens, eller en kort scen, där hon briljerar, men det blir aldrig stora gester eller tendens till överspel. Det kanske faktiskt blir lite väl lågmält ibland. Visst är det bra, men det är också spel från samma tonart rakt igenom.

Jag gillar dock hur man använder fulhet som ett sätt att göra filmen realistisk. Aldrig har jag väl sett så många bad hair days och illasittande kläder samlade i en enda film, till exempel. I en sån här film hamnar såna detaljer på pluskontot. Det finns knappt något musik med, alls. Det ser skitigt ut, och låter skitigt. Gillar man modern noir så ska man definitivt kolla upp det här.

Utgåvan:
Den här filmen hade flugit under min radar helt, och jag tror inte jag var ensam om det-den gjorde inget större väsen av sig när den kom. Premiärhelgen öppnade den på tre (3) biografer i USA och totalt drog den bara in 1,5 miljoner dollar i staterna. Kidman blev nominerad till en Golden Globe och kanske borde ha vunnit också. I Sverige gick den upp på bio i februari men försvann snabbt. Nu har Scanbox släppt den på bluray och kvaliteten på själva filmen går inte att klaga på-både ljud och bild är fantastiska. Konstigt vore ju annars. Resten däremot lämnar mycket att önska. Endast nordiska språken som undertexter och absolut inget extramaterial förutom trailers för andra releaser från Scanbox. Det….känns slarvigt. Med tanke på att filmen kostar fullpris så finns det ganska litet som talar för ett köp, om man inte absolut känner att man måste äga filmen – och är man ett sådant fan så vill man såklart ha massor av extramaterial, vilket man alltså inte får. Vänta ett tag så kommer den här stå i reabackarna. Jag tycker absolut du ska se filmen, men köpa den (till fullpris)? Nej.

När Nicole Kidman för en tid sedan sa att hon skulle försöka hitta fler kvinnliga regissörer att arbeta med, måste det ha varit en sån här film hon innerst inne drömde om, en huvudroll där hon står helt i fokus, men där hennes utseende inte gör det. En kvinnoroll som knappt haft sin like sedan Charlize Theron gjorde Monster. Första minuterna av filmen har jag svårt att koncentrera mig helt på handlingen. Är det verkligen Kidman där bakom all mask? Bakfyllesvullet ansikte med fåror djupa som vattenreservoaren filmen börjar i, hopplöst kråkbo till frisyr och secondhand-kläder som inte ens var…

Review Overview

Film
Utgåva

Summary : En mörk thriller med unika inslag som reser sig över en sliten genre.

55

About Henrik Bärzén

Tittar på både gammal och ny film, men nördar ner mig och skriver helst om sånt som har lite damm på fodralet. Sci-fi från femtiotalet, skräck från trettiotalet, film noir från fyrtiotalet, politisk thriller från sjuttiotalet och monsterfilm från när-som-helst.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.