Desperately Seeking Susan

Orden Madonna och film placerade i samma mening är ett fenomen som brukar få filmälskare med självbevarelsedrift att kvickt rygga tillbaka och spotta tre gånger över vänster axel. Vad kanske alla inte är medvetna om är att hennes första filminsats var riktigt lyckad. Det är lätt att glömma bort 27 år senare.

Roberta lever som hemmafru i New Jersey. Hon är gift med en badkarsförsäljare som heter Gary och hennes liv består av besök i skönhetssalongen och att göra små ärenden åt maken. Den enda spänning hon finner i tillvaron får hon från att läsa annonserna under ”personligt” i tidningen. Där har hon fått upp ögonen för ett par, Jim och Susan som far riket runt och återträffas genom annonser i tidningen. När Roberta håller på att förbereda sig för sin trettioårsdag hittar hon en annons från Jim, ”Desperately Seeking Susan”, han vill att de ska träffas i Battery Park dagen därpå. Roberta får för sig att åka dit för att se med egna ögon vem denna Susan är som verkar leva ett så äventyrligt liv. Det blir inledningen till en märklig förväxlingshistoria där Roberta bokstavligen får veta hur det är att vara Susan samtidigt som hon lär känna den lite bohemiske biografmaskinisten Dez.

Desperately Seeking Susan är för mig en film som i det närmaste personifierar 80-talet. Allt är yta och till och med konflikterna är på något vis konflikter mellan ytor. Det är Dez före detta flickvän i tidsenliga axelvaddar av gigantiskt format och det är Roberta och Garys pastelliga hem som ställs mot det romantiserade underground Manhattan som på något vis är som ett sagoland på riktigt. För på den här tiden fanns fortfarande rester kvar av det där häftiga, lite småsjabbiga Manhattan, innan det till slut fick ge vika för gentrifiering och yuppieinvasion. Och även om man i den här filmen har vridit till det och lagt ett ordentligt lager av vaselin på linsen så är det i mitt tycke fortfarande en av de stora New York-filmerna.

Historien som sådan är egentligen lätt som en fjäder. Det är huvudsakligen en gammal hederlig screwballkomedi i modern tappning med förväxlingar, gangstrar och minnesförlust som en del av ingredienserna. Men bitvis är filmen berättad på ett lite mer jordnära sätt samtidigt som man rör sig i fantastiska, hyperrealistiska miljöer och jag tycker att det är lätt att köpa de lite banala inslagen. Regissören Susan Seidelman säger själv att hon redan när hon läste manuset såg detta som en slags Alice i Underlandet där Susan är den vita kaninen som Roberta följer efter för att plötsligt befinna sig i en för henne tidigare totalt okänd verklighet. Och tittar man noga så inser man att det finns en hel del lite orealistiska underlandsdrag, framför allt i ljussättning och scenografi.

Detta är New York, men ett slags romantiserat och fantastiskt New York där miljöer många gånger rör sig mer i föreställningen om den riktigt stora staden där allt kan finnas parallellt. I den här världen ryms både hippa dansklubbar och den fullständigt osannolika och otidsenliga Magic Club där gammaldags varieté av sunkigare slag står för underhållningen. Ljussättningen är många gånger riktigt läcker och var på den här tiden ganska unik för en komedi. Kolla speciellt in scenerna på natten när Roberta flyr i de tomma gränderna, undan den illvillige slemproppen.

Något annat som jag tycker utmärker Desperately Seeking Susan är att den handlar om kvinnors styrka och frigörelse på ett sätt som lämnar lolitorna i Sucker Punsch mil efter, utan att för den skull vara en film som på något sätt skriver någon något på näsan. Roberta har passivt låtit sig dras in i ett traditionellt sätt att leva där hon som förortsfru går hemma och pysslar medan hon väntar på att hennes man ska titta in, innan han beger sig iväg igen med någon krystad genomskinlig förklaring. Men innerst inne känner hon att det finns ett liv där ute att ta för sig av och till att börja med lever hon det livet genom Susan, genom att följa hennes eskapader genom annonserna. När hon sedan faktiskt får ta del av idolens liv på riktigt så vaknar hennes egen styrka och vilja att välja sin egen väg och vi har ett klassiskt utvecklingsdrama. Det är som om Roberta skulle vara Nora i Ibsens Ett dockhem.

 

Rosanna Arquette gör en riktigt fin insats som Roberta och hon är naturligtvis filmens huvudperson. Aidan Quinn som Dez gör en ganska allvarlig rolltolkning som ger filmen balans och även i övriga roller tycker jag alla fungerar riktigt bra. Även Madonna och det finns några orsaker till detta. För det första spelar hon inte en huvudroll, hon gör en biroll som har till uppgift att stå som förebild och därför inte har någon utvecklingskurva att tala om. Och rollens karaktär gör att hon, vilket påpekas i kommentarspåret på denna brittiska utgåva, egentligen inte behöver spela rollen så mycket som att ladda den med attityd. Och säga vad man vill om Madonna men attityd saknar hon inte. En och annan replik kanske sladdrar lite men rollens funktion klarar hon galant.

Desperately Seeking Susan är på ytan en ganska lättviktig historia med drag av gammal hederlig screwballkomedi. Därtill ordentligt rotad i det 80-tal den på något sätt beskriver. Ändå känns den vare sig klyschig eller daterad. Alla de lite banala dragen kombineras med bra karaktärer och ovanliga miljöer samt en grundberättelse som känns jordad och mänsklig. Och 80-talet presenteras i en slags hyperrealistisk stil som med sin ytmedvetenhet fungerar som en perfekt inramning till denna berättelse om Nora i Underlandet.

About Maria Nystrom

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.