Deconstructing Harry

Det händer då och då att man tvingas lämna hemmet för att gå på fest. I värsta fall stöter man där på människor som man inte känner och nu tvingas umgås med under några timmar. Om det är riktigt illa vill festens deltagare tala om renoveringar och bilköp. Enkelspårig som jag är kan jag bara diskutera musik, film och i viss mån böcker med andra människor. När man väl lyckats hitta en festdeltagare som gillar film (det brukar innebära att de en gång i veckan tittar på någon amerikansk underhållningsfilm) och i bästa fall upptäckt att man i alla fall har kärleken till en film gemensamt har det flera gånger hänt att mannen (det brukar vara någon av hankön) i fråga, utan att ämnet ens kommit på tal, deklarerat sitt hat till Woody Allen och menat att denne är pretentiös.

Gemensamt för männen är att de aldrig sett någon film av Woody Allen. I så fall hade de nog aldrig kallat honom pretentiös. Jag brukar alltid säga att man inte ska döma Woody Allen förrän man sett Harry bit för bit (numera under originaltiteln Deconstructing Harry även i Sverige). Den har någonting för alla.

Den neurotiske författaren Harry har drabbats av skrivkramp. Under hela sin karriär har han baserat sina böcker på sitt eget liv och plötsligt stirrar hans skapelse tillbaka på honom och berättar hur lite han egentligen har utvecklats. Mitt i sin kreativa kris vill hans gamla skola hedra honom under en ceremoni och Harry beger sig tillsammans med ett fnask, en hypokondrisk vän och sin son ut på en roadtrip under vilken han får besök av de fiktiva gestalterna han skapat ur sin egen verklighet.

Det här är Woody Allens roligaste stund. Han bryter ner Harrys liv i bitar som presenteras i små episoder vilka bygger på den låtsasvärld som Harry byggt upp för att bearbeta sitt liv och sina förhållande. Tillbakablickarna visar både verkligheten och hur Harry valt att skildra det förflutna i sina noveller. Givetvis krockar hans skildringar med verkligheten när hans omgivning inte kan acceptera de konstnärliga friheter som Harry tar. Det blir uppgörelser med familj, kvinnor och judendomen i ett rasande tempo där det klipps ryckigt och oväntat i scenerna. Deconstructing Harry är full av fantastiska birollsinnehavare. Billy Crystal, Tobey Maguire och Robin Williams är väl de mest kända, men det är Kirstie Alley och den alltid lika roliga Judy Davis som gör störst intryck på mig i deras hysteriska kvinnoroller.

Om man vill kan man givetvis se allvaret och det dystra i Deconstructing Harry. Harrys olika alter ego är hans sätt att handskas med sitt ganska trasiga liv där han är oförmögen att upprätthålla ett förhållande och inte kan låta bli att hyra prostituerade. Han gör komik av sin tragik i berättelserna och finner sin tröst där. Dock är det den vansinnigt roliga och smarta dialogen som jag uppskattar mest i filmen. Det var många år sedan jag såg den nu och hade för mig att helvetsskildringen mot slutet av filmen var jobbig att ta sig igenom. Troligen har jag ändrats genom åren eftersom jag tyckte den var ganska rolig nu.

När jag skriver att Deconstructing Harry är Woody Allens roligaste film måste jag lämna en reservation. Efter Deconstructing Harry har han gjort sju filmer som jag inte har sett än och för att kunna utnämna en film till ”regissörens roligaste” bör man ha sett alla dennes filmer. Jag lovar att den är roligare och bättre än lätt-och-lagom-filmen Midnatt i Paris. Det jag kan ha svårt för i denna, liksom många andra av Woody Allens filmer, är att han framställer det som norm att unga kvinnor alltid blir kära i skalliga gubbar. Det stämmer inte överens med min verklighet.

Varför har jag då inte sett Deconstructing Harry på så många år om jag tycker att den är så rolig? Svaret är att jag väntat på en bra utgåva. Den gamla amerikanska utgåvan var inte anamorfisk (enligt omslaget, men jag läser nu att den faktiskt var det) och den brittiska var i det felaktiga formatet 1.33:1. Men nu, år 2012, borde väl alla filmer som släpps göra det i rätt format och vara anamorfiska. Eller? Inte alls. När Deconstructing Harry till slut äntligen släpps på DVD i Sverige släpper Atlantic den i samma format som våra TV-skärmar hade för 15 år sedan. Jag blir trött! Jag vägrar att tro att Woody Allen tänkte sig att filmen skulle se ut så här.

Det händer då och då att man tvingas lämna hemmet för att gå på fest. I värsta fall stöter man där på människor som man inte känner och nu tvingas umgås med under några timmar. Om det är riktigt illa vill festens deltagare tala om renoveringar och bilköp. Enkelspårig som jag är kan jag bara diskutera musik, film och i viss mån böcker med andra människor. När man väl lyckats hitta en festdeltagare som gillar film (det brukar innebära att de en gång i veckan tittar på någon amerikansk underhållningsfilm) och i bästa fall upptäckt att man i alla fall…

Review Overview

Betyg

90

About Mattias Berg

Mattias Berg
Tittar gärna på filmer från barndomens 80-tal och äldre filmer jag missat. Föredrar drama och prettofilm framför action. Ser storfilmer och försöker förstå samtiden, men misslyckas för det mesta. Favoritregissörer: Lars von Trier, Michael Haneke, P.T. Anderson m. fl. Älskar även Star Wars.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.