De 50 bästa spelen genom tiderna – Del 2 (40-31)

Del 2

Anton Bjurvald fortsätter sin genomgång av de femtio bästa spelen genom tiderna. Du hittar den första delen här.

 

Track & Field II

1998 • Konami • Nintendo Entertanment System
TRACK & FIELD II

I samband med varje vinter- och sommar-OS kommer det ett nytt spel som ska simulera världens bästa idrottare. Inför OS i Seoul 1988 släpptes Track & Field II till NES som expanderade det första spelets renodlade friidrottstema med taekwondo, fäktning och en hel drös extra grenar. Eftersom grundstenen för nästan alla grenar var att trycka så snabbt som möjligt på A-knappen, så utvecklades flertalet intressanta tekniker. Själv var jag rätt bra på hamrandet, men utvecklade också väldigt fort en krampliknande känsla i underarmen som dyker upp igen när det är kallt ute. Vad gör man inte för konsten?

 

Star Wars X-Wing vs TIE Fighter

1997 • LucasArts • PC
STAR WARS: X-WING VS. TIE FIGHTER

Efter att LucasArts gjort rymdsimulatorerna Star Wars: TIE Fighter där man slogs som imperiepilot och Star Wars: X-Wing där det gällde att ratta ett rebellskepp så var det förstås inte direkt överraskande att uppföljaren gav spelaren möjlighet att välja sida. Här gick det även att slåss tillsammans med, eller mot sina polare i episka rymdstrider med riktigt bra utval av skepp. Star Wars: X-wing vs. TIE Fighter är anledningen till att jag än idag måste välja att vända på Y-axeln när jag spelar konsol-shooters.

 

Skate

2007 • EA • Xbox 360
SKATE

Tänk att det en gång i tiden fanns en sportgenre där Electronic Arts inte dominerade! Activisions Tony Hawk-spel var det självklara valet för den som ville rulla bräda digitalt under två hela konsolgenerationer. Men så kom Skate, där kombinationsknappande ersattes av en mer intuitiv kontroll där vänster styrspak skötte kroppen och höger benen. Av någon outgrundlig anledning kändes skejtandet mer realistiskt. Spelvärlden lockade till lekande och min naturliga motvilja mot sandlådespelande bröts ner. Under en spelfebrig eftermiddag fick jag för mig att jag nog skulle vara rätt bra på det här även på riktigt, sen slog min spelkaraktär pannbenet mot en busskur och låg sedan och ryckte okontrollerat dubbelvikt (åt fel håll) över en träbänk. Omedelbar tillnyktring!

 

Marvel Ultimate Alliance 2

2009 • Activision • PlayStation 3
MARVEL: ULTIMATE ALLIANCE 2

Serievärlden har inte alltid varit vänligt behandlad genom spelens historia. Allt som oftast lider de av licensspelens förbannelse där släppdatum går före spelbarhet. Men det finns undantag och Marvel: Ultimate Alliance 2 är ett sådant. Även föregångaren var riktigt bra, men det som ger uppföljaren plats på min lista är dels att man valde den i mina ögon riktigt välskrivna Civil War-serien som grund för historien, vilket gav spelets story ovanlig tyngd. Dels kunde man här synkronisera specialattacker med lika förödande som tillfredställande resultat. Absolut roligast med fyra spelare, även om man då totalt förlorar kontrollen över vad som händer.

 

Mass Effect 2

2010 • EA • Xbox 360
MASS EFFECT 2

Jag gillade verkligen det första Mass Effect. Det lyckades på ett övertygande sätt skapa en helt egen värld och samtidigt presentera en underhållande rymdopera mitt i denna värld. Men det innehäll en del irriterande spelmekaniska element och en onödig seghet som tvåan slipade bort och snabbade på. Även om handlingen inte var lika spetsig så finns här också Jack, som enligt mig är en av de mest intressanta karaktärer i ett rollspel någonsin. Trots flera genomspelningar har jag ännu inte fått henne att tycka om mig, men skam den som ger sig!

 

Burnout 3 Takedown

2004 • EA • PlayStation 2
BURNOUT 3: TAKEDOWN

Partyspel måste ha en ingrediens för att de ska vara fullt lyckade, och det är omspelningsvärde. Du och dina vänner måste vilja ge dig på uppgiften om och om igen. Burnout 3: Takedown lever enbart på hur otroligt roligt det är att krascha olika typer av fordon in i andra fordon. Explosioner i super-slowmotion är alltid underhållande och de är ännu mer underhållande när man orsakat dem själv. Nästan helt värdelöst utan mänskliga medspelare.

 

Borderlands

2009 • 2K Games • PlayStation 3
BORDERLANDS

Från ingenstans dök Borderlands upp för tre år sedan. Jag blev inbjuden på en pressträff utan att ha läst en spaltmillimeter om spelet och gick därifrån helt frälst. Mängder av vapen och fiender i kombination med stor självironi var det vinnande konceptet. Dessutom går det att spela split-screen utan problem och det är nästan ännu roligare med vänner via nätet. Borderlands innehöll också genidraget att låta spelaren radera alla sina uppgraderingar och börja om från nytt om man tycker sig valt fel. För den som gillar extramaterial rekommenderas The Zombie Island of Dr. Ned som kan vara det bästa DLC-material som skapats.

 

Fallout

1997 • Interplay • PC
FALLOUT

När nästan alla andra rollspel stod stadigt i fantasymyllan kändes ironiskt nog Fallouts smutsiga framtidsvision som något nytt och fräscht. Humor i spel kan vara förödande om det görs fel, och det kan vara gudomligt när det görs rätt. Fallout prickade perfekt med sin blandning av postapokalyps à la Mad Max (till och med läderjackan finns med) och hjälpredan Pip-boys sköna kalla kriget-pedagogik. Spelet byggde en trovärdig värld genomsyrad med svart humor där onda handlingar straffades rejält, men inte fatalt. Perfekt för garderobssadisten.

 

Diablo II

2000 • Sierra • PC
DIABLO II

Enkelhet återkommer gång på gång som någonting jag håller högt och det finns få spel som är så geniala i sin enkelhet som Blizzards Diablo och dess uppföljare. För trots episkt berättande, fantasirika fiender och levande miljöer är det “peka-klicka-slakta”-systemet som gör spelet så otroligt beroendeframkallande. Steg för steg och slag för slag kämpade man sig igenom horder av ondska fram till den slutgiltiga striden och det var enbart den egna dumdristigheten och övermodet som innebar slutet för ens hjälte.

 

Mega Man

1987 • Capcom • Nintendo Entertainment System
MEGA MAN

Hade detta varit en lista över den bästa spelmusiken (Cutman!) eller de skönast designade spelbossarna hade Mega Man varit ohotad etta. “Sten-sax-påse”-systemet för att spöa de sex bossarna gör mig glad bara jag tänker på det. Det gör också att taktiken för att klara spelet blir olika från person till person. Att spelet inte bryter sig in på topp 30 beror på att det fortfarande är snuskigt svårt och rätt jädra oförlåtande. Vissa tycker att detta är en positiv egenskap och nog finns det få saker som är så tillfredställande som att varva ett 8-bitars-lir men för mig är gråtframkallande frustration inte en turn on.

Fortsättningen på Anton Bjurvalds genomgång av de femtio bästa spelen genom tiderna läser du i del 3 av artikelserien.

About Anton Bjurvald

Anton Bjurvald
Anton Bjurvald äter från alla filmtallrikar, även om han är mycket försiktig med svensk film och skräck. Båda ger mer obehag än glädje och får alltså förtäras i små doser. Han ger automatiskt två fenixar extra i betyg till filmer med mustascher, dinosaurer och/eller som uppfyller Bechdel-kraven. Vid sidan om filmintresset driver han två entusiastiska podcasts om serietidningar respektive NHL-hockey.