Darkest hour

”We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender”

Upp med handen om ni har hört den förut? Darkest hour presenterar också historien så som ni har hört och sett den förut: Winston Churchills V-tecken och strategier som gjorde att underdogen England klarade biffen mot Tysklands krigsmaskineri. Darkest hour plockar upp handlingen från 2010 års The King’s speech och utspelar sig under exakt samma dagar som fjolårets Dunkirk. Efter Dunkirks nerviga och närgånga porträtt av trupperna på de franska stränderna är det dock svårt att svälja Darkest hours ofta lättvindiga uppoffring av soldater, allt för att driva Winston Churchills personliga resa framåt. Efter att i filmens början ha valts till premiärminister för Storbritannien blir det hans uppgift att förena regeringen och uppmana folket till kamp – detta när läget var som värst och mest utsatt – mot nazisterna när de gick fram som en ångvält över Europa.

Darkest hour friar hellre än fäller Churchill som lika litet var ett lamm i politiken som han var i krigsstrategi. Publiken lämnas att läsa mellan raderna och gissa sig till vad som kanske utelämnas av hans mindre rumsrena åsikter eller dåliga beslut. Publiksubstitutet Elizabeth (Lily James), ny sekreterare åt mannenmytenlegenden och allas vår favoritcigarrentusiast, får agera storögd beundrare och inte mycket mer. Filmen uppskattar i vilket fall hur annorlunda allt hade varit om England hade fredsförhandlat med Tyskland, eller om en annan snubbe hade innehavt landets högsta politiska ämbete. Det ligger en domedagsstämning över ämbetsmännens och amiralernas möten – bakom stängda dörrar – medan allmänheten hålls mer eller mindre lyckligt ovetande.

 Som så många många historiska filmer lider Darkest hour av efterklokhet och allvetande. Symtomen yttrar sig i karaktärer som vet exakt vad som händer medan det händer och kan bidra med förklaringar ur historieböcker. Ingen förvirring existerar och de personer som i efterhand har bevisats fel blir motsagda med slutsatser vi har dragit i vår tid. De gedigna brittiska skådisarna räddar för det mesta filmen från pastisch. Ben Mendelsohn som Kung George VI (Colin Firth i The King’s speech) stjäl diskret sina scener från den annars allsmäktige Gary Oldman i huvudrollen. Eller kanske inte. Efter några första förundrade minuter glömmer en för det mesta att det ens finns en känd skådespelare under sminket. Oldman verkar ha smält in i Churchill och övertygar totalt som den historiska personen. Det är synd att resten av filmen har en så dålig passform.

”We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender” Upp med handen om ni har hört den förut? Darkest hour presenterar också historien så som ni har hört och sett den förut: Winston Churchills…

Review Overview

Betyg

60

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com