Dark Souls 3

Så var det dags igen. Dags för att en sista gång kliva in i FromSoftwares gotiska epos om liv och död, hjältar och hjältinnor, monster och magi. Jag talar såklart om Dark Souls 3. Så ta på er rustningen och vässa svärden för denna gång kan ni räkna med att dö fler gånger än ni någonsin gjort i ett Bloodsouls spel (Bloodborne + Dark Souls)

5

Till en början så känner jag mig förvånansvärt välkomnad in i det gudsförgätna landet Lothric, eller ja, så välkomnad en gammal spelare kan känna sig i ett Souls-spel. Jag känner igen menyerna och trots att det har gått ett halvår sedan jag sist plöjde igenom Dark Souls 2 och alla dess expansioner så sitter den fenomenalt tighta kontrollen kvar i ryggmärgen. Det går såpass bra att jag tar mig fram och förbi den första bossen helt utan att dö en enda gång och med det tänds en varningsklocka genast: har jag verkligen blivit så bra på dessa spel att det helt enkelt inte är en utmaning längre? Eller har FromSoftware kapitulerat för den kommersiella massan och sänkt svårighetsgraden i Dark Souls 3? Jag har nog aldrig trott så fel i mitt liv.

4

Jag tar mig vidare i spelet och förstår att en sjukdom spridit sig i i Lothric. Åkomman utmärker sig på ett minst sagt groteskt sätt både estetisk och spelmekaniskt. Ur både bossana och de helt vanliga fienderna kan när du som minst anar det kroppsdelar explodera och i dess ställen växa fram enorm, slemmig, svart tentakelformad materia vars rörelsemönster är snabbt, helt oförutsägbart och dessutom väldigt mycket kraftigare än fiendens vanliga attacker. Där någonstans försvinner min överlevnads-streak och jag börjar dö om och om och om igen, kanske mer än jag någonsin dött i tidigare spel någonsin. Alltså precis som det ska vara i ett Souls-spel – och jag älskar det.

6

Vad är egentligen nytt i Dark Souls 3 och hur skiljer det sig från sina föregångare? För att vara helt ärlig så känns FromSoftwares sista del i serien mer som en hyllning till de andra spel de skapat än ett spel som utmärker sig som någonting nytt och eget. Sköldsystemet från de gamla Soulsspelen finns kvar men är finslipade in i minsta detalj, mer komplexa och intuitiva. Lika så gäller attackerna och riposten. Från Bloodborne har hastigheten lånats och därmed gjort Dark Souls 3 till det snabbaste Soulsspelet i serien, men det ska absolut sägas att det här inte är ett Bloodborne 2 när det kommer till spelmekaniken. Det unika som introduceras här är att varje vapen har sitt eget ”weapon art” som när du använder det dränerar dina fokusopoäng (FP). FP fungerar som mana brukar göra i de flesta rollspel och fylls även upp igen med dess egna, helt nya Ashen Estus flask (Estus flask för vanligt liv).

3

Grafisk och visuellt är spelet likt sina föregångare ett bländande mästerverk och vid varje ny plats jag kommer till finns åtminstone en handfull vyer som får mig att stanna upp, ta en paus från allt slaktande och själssamlande och ta in det bedårande landskapet som presenteras i spelet. Visst händer det ibland att jag återkommer en gång för mycket till samma plats men det är en smärre detalj som jag egentligen inte stör mig på så mycket. De olika områdena är även sammanfogade på ett snyggt och smart sätt med låsta dörrar, hemliga gångar, perfekt placerade genvägar som kopplar samman spelets olika områden. Bör även påpekas att Dark Souls 3 är mer öppet än tvån men mer linjärt än ettan.

Vad vore ett Soulsspel utan alla episka bossfighter? I trean märks det att spelets skapare Miyazaki denna sista gång sannerligen tagit i från tårna. Bossarna är kreativare och större än någonsin och fighterna tvingar dig att tänka till mer än en gång kring hur du ska ta dig an varje boss. Mest imponerad, både visuellt och mekaniskt är jag av spelets fem viktigaste bossar, Lords om Cinder; de fem som spelets handlingen kretsar kring.

2

Det är svårt att tala om spelets handling då det är precis som alla andra spel en surrealistisk och relativt abstrakt historia. Du kan lätt ta dig igenom hela spelet utan att förstå vad du egentligen har gjort. Briljansen är att om du faktiskt tar dig tiden och utforskar alla små hörn och vrår, hittar alla NPCs och lyssnar på deras historier breder en väv ut sig av berättelser som sammanfogar hela handlingen. Denna lämnar jag till dig att upptäcka själv. Jag rekommenderar starkt att du gör det, det kommer vara värt din tid. Så sluta läs nu, gör dig beredd på ett av de svåraste men samtidigt mest belönande upplevelser du kan få i spelväg detta år.

Så var det dags igen. Dags för att en sista gång kliva in i FromSoftwares gotiska epos om liv och död, hjältar och hjältinnor, monster och magi. Jag talar såklart om Dark Souls 3. Så ta på er rustningen och vässa svärden för denna gång kan ni räkna med att dö fler gånger än ni någonsin gjort i ett Bloodsouls spel (Bloodborne + Dark Souls) Till en början så känner jag mig förvånansvärt välkomnad in i det gudsförgätna landet Lothric, eller ja, så välkomnad en gammal spelare kan känna sig i ett Souls-spel. Jag känner igen menyerna och trots att…

Review Overview

betyg

90

About Stefan Stanisic

Stefan Stanisic
En film-, scenkonst- och spelnörd som bor i Malmö. Jobbar som film och teaterregissör och har tillbringat otaliga sömnlösa nätter med att försöka klara av det omöjliga uppdraget att se alla världens filmer.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.