Curse of Chucky

Äntligen är Chucky tillbaka i en riktig skräckfilm! En film som utan att skämmas skulle kunna heta ”Den onda dockan 6″ och inte Curse of Chucky.

Curse of Chucky

Nica (Fiona Dourif) är sedan födseln förlamad i underkroppen. Hon bor i en stor herrgård tillsammans med sin deprimerade mor, som spenderar dagarna med att köpa saker hon inte behöver på internet. En dag dyker ett paket hon inte beställt upp, givetvis innehållande en rödhårig docka, och lika snart ligger den i soptunnan. Nica märker inte detta tilltag, men hon får se följderna när hon från sin rullstol upptäcker sin mor i en gigantisk blodpöl på golvet. Till herrgården kommer Nicas syster Barb (Danielle Bisutti), hennes man Ian (Brennan Elliott), dottern Alice (Summer Howell) samt barnflickan Jill (Maitland McConnell). Medan Alice blir väldigt fäst vid den rödhåriga dockan, märker Nica att den för med sig märkliga händelser. När det märkliga går över i död, hittar hon den information om dockan hon befarade på internet.

Som ni kanske märkte av efternamnet är tjejen som spelar Nica, Chucky-rösten Brad Dourifs dotter. I en film där skådespeleriet inte direkt är styrkan, sticker hon ut och är riktigt bra. Betydligt bättre än sin far som bakom mängder av smink och en långhårig peruk även får spela Charles Lee Ray, innan denne blev Chucky, i en lång flashback. Äntligen får vi lite bakgrundshistoria! Då detta inslag dessutom tar historien full cirkel, är det ett mycket värdigt inslag i en uppföljare som hyllar originalet, istället för att förnedra det som en remake antagligen hade gjort. Seriens ständiga manusförfattare Don Mancini sitter här för andra gången i rad även i regissörsstolen, och han visar alla hur man ska göra det. En uppföljare som precis lika väl kan ses som en förstafilm för de som inte var med från början av serien.

Curse of Chucky

Hur skönt är det inte att Chucky får vara otäck igen? Att det görs ett par komedier om karaktären behöver inte döda skräckfilmsserien. Något som Terror på Elm Street och Leprechaun, för att nämna några exempel, kan lära sig av. Vi är som sagt tillbaka till grunden. Chucky öppnar sig till en början bara för ett barn, en vuxen ser bara de våldsamma följderna in i det sista, och misstänker alla andra än dockan. Klyschor som den handikappade och modiga systern kontra den friska systern som vill sälja det värdefulla huset, kommer med en sådan förståelse för genren att de inte går att irritera sig på. Filmen har dessutom ett härligt tempo och kopplar även till de senare komedierna i ett roligt slut, som följs av fler slut, dessvärre helt onödiga.

Designen av den mer stationära Chucky är mycket bra och jag gillar hur Mancini under större delen av filmen kommit undan de skavanker dockan framför allt fick i Den onda dockan 3. Alla detaljer in till hur han ser ut inuti munnen känns genomtänkta och man ser verkligen hur regissören älskar sin docka. Värre är det när Chucky börjar leva. Datoranimationen är inte världsklass och både texturer och rörelsemönster lämnar en del att önska. När Brad Dourif drar på sitt största överspel i röstskådespelet hänger inte heller ansiktsuttrycken med. Till skillnad från i den mer påkostade filmen Ted, har man inte lyckats med balansen mellan människa och leksak. Det känns som att Charles Lee Ray vill uttrycka mer men är fast i dockas kropp och inte kan göra det, vilket skulle kunna sett riktigt coolt ut om någon hade förutsättningar att animera det så det framgick. Bilderna av Chucky i en bevispåse som mer liknar en likpåse är samtidigt redan klassiker för mig.

Curse of Chucky

Det är lite lagom läskigt och lite lagom våldsamt. Det är skönt att se en filmserie av den gamla skolan där det inte finns något behov av att dra upp på äckelgraden för varje ny film. Det mäktigaste i filmens sceneri är hissen i mitten av huset och där utspelar sig den mest skrämmande scenen under ett strömavbrott. Senare leder ett mycket estetiskt fall från hissens högsta nivå till mycket estetisk blodspillan. Tyvärr finns rejält fula detaljer också som datoranimerat regn och när både personen i förgrunden och de i bakgrunden är i fokus samtidigt, vilket jag alltid avskyr. Nymodigheten att fästa en kamera på Chucky funkar väl sådär, men det är samtidigt något av det enda i Curse of Chucky som kanske inte hör hemma i en fantastiskt värdig film i serien.

 

About Rikard Eriksson

Vacker som en dag och analyserar filmer ned på hink-och-spade-nivå. Jag är recensenten som aldrig skulle tveka på att röja en viktig reflektion ur världen om den hamnar mitt emellan två meningar som rimmar. Filmer jag tycker om att se är inte det välpolerade biojunket, utan de kanske är lite trubbiga i kanterna… eller bara trubbiga.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.