Cult of Chucky

Mörddardockan Chucky är tillbaka! Ja, senaste tillskottet i filmserien – med anmärkningsvärda 30 år snart på nacken – är faktiskt den sjunde filmen i ordningen. Chucky-franchisen har aldrig fått en remake utan har istället utforskats i alla möjliga riktningar i form av uppföljare. Frågan är dock hur mycket film värdig namnet man kan egentligen krama ur en hysterisk fnittrande mordisk docka?

Jag minns mycket väl första Chucky-filmen, Child’s Play eller Den onda dockan som den hette i Sverige (en av de få lyckade svenska filmöversättningarna – efter dråpliga Spöksnubben i skrubben förstås). VHS-omslaget i hyrbutiken visade Chucky – smutsig, knivbeväpnad och med verkligt ond uppsyn, på väg att göra någons dag riktigt, riktigt risig. Jag var knappt tio fyllda vid den tiden, och att jag blev superskraj på fläcken där och då behövs väl inte ens nämnas i sammanhanget?

Filmen levererade, för sin tid, en originell och effektivt iscensatt straightforwad-skräckis om den lille pojken Andy (Alex Vincent) som får en Good Guy-docka i present. Dessvärre är dockan besatt av en nyligen avliden seriemördare (Brad Dourif som också voicat Chucky i samtliga filmer). När brutala mord börjar ske runtom Andy sviker vuxenvärlden och vägrar tro hans berättelse om att dockan Chucky ligger bakom. Den onda dockan blev genast en stark kultfilm med ett utsatt barn och en kusligt levande docka – med hjälp av väl valda filmvinklar, kortväxta skådespelare stundtals samt avancerad animationsteknik som än idag övertygar.

Succén var ett faktum och uppföljarna började genast komma och gå som avlöningar. Efter två förhållandevis svaga sådana, gjorde man ett rätt rejält genrebyte och drog ned på skräckelementen för att gradvis istället fokusera på komiska inslag. Chucky fick en ond dockbrud i form av Tiffany (Jennifer Tilly) i Bride of Chucky och tillsammans fick de till och med en avkomma i den övrigt rätt utskällda Seed of Chucky. Skräcken var nu som bortblåst och istället fick Chuckys one-liners av varierande kvalitet bära underhållningsvärdet. Personligen var jag inte särskilt förtjust i den riktning man hade styrt skutan – det var helt enkelt för larvigt och någon story att tala om fanns inte. Det skulle också dröja tio år tills nästa uppföljare skulle komma, Curse of Chucky, år 2013.

Nu hade man dock återvänt till den skräckstämning som serien inleddes med, säkerligen pga kritiken över tramsandet som en kultig skräckfigur nu skulle komma att bli synonymt med. Curse of Chucky var i mina ögon en riktigt lyckad och välkommen återkomst till franchisen – där ett mystiskt paket levereras till den rullstolsburna Nica (Fiona Dourif) som bor i ett stort och ödsligt hus. I paketet ligger en välbekant docka… När en tragisk dödsolycka sker under natten börjar Nica misstänka att något inte står rätt till. Vi förärades även en bakgrundshistoria om seriemördaren Charles Lee Ray (på tiden!), han vars ande har besatt dockan. Brad Dourif briljerade i svartvita flashback-scener där han gjorts ”yngre”, främst genom make-up kombinerat med skicklig ljussättning.

I den senaste filmen, Cult of Chucky, fortsätter handlingen efter händelserna i Curse of Chucky. Nica från förra filmen har nu satts på ett psykhem för morden som begicks, och kapitulerat totalt för sin terapi. Hon tror själv att hon är skyldig och att Chucky hela tiden var ett inbillat fantasifoster skapat ur hennes undermedvetna. Terapeuten vill pröva en ny behandlingsmetod genom att inkludera en välbekant Good Guy-docka i terapisessionerna, och när otäcka saker börjar ske runtom blir Nica gradvis allt mer säker på att hon inte alls är den schizofrena mördare som personalen påstår.

Inte bara Chucky och Nica repriserar sina roller i Cult of Chucky – andra välbekanta figurer återkommer också: såsom Chuckys brud Tiffany och även den nu vuxne Andy – gestaltad av samma skådespelare som gjorde rollen i den allra första (och bästa) Chuckyfilmen från 1988.

Med anledning av förtjusningen jag höll till originalet som ändå hängt sig kvar efter alla år, kombinerat med den nytändning som kom av Curse of Chucky var det helt klart spännande att kasta sig över den senaste Chuckyfilmen. Men med Cult of Chucky går manusskrivaren och regissören Don Mancini återigen på sparlåga, enligt min åsikt (notera att han skrivit manus till samtliga Chuckyfilmer). Att flytta handlingen till ett mentalsjukhus kändes som ett intressant val på pappret, men resultatet visar tecken på såväl manusslarv som historieupprepning. Jag ska inte avslöja för mycket, men greppet att ”uppdatera” Chucky kändes varken spännande eller nyskapande.

Karaktären Chucky/Charles Lee Ray har egentligen inte mycket nytt att komma med, nu efter sex filmer. Vad driver honom att gå ständigt bananer på allt och alla, liksom? Lite tröttsamt blir det ju, någonstans, till slut. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men kanske hade en remake varit att föredra istället för att gasa vidare på ett redan inkört spår? Eller låta saker och ting vara helt…? Vi kanske ska erkänna oss färdiga med mördardockan Chucky, helt enkelt. Jag är inte helt hundra på den saken, tål att sägas.

Jag var inledningsvis riktigt exalterad att Andy äntligen skulle återvända men man nyttjar heller inte det på ett intressant sätt, enligt min åsikt. Jag hade också valt att lämna karaktären Tiffany helt ur denna film, av den enkla anledningen att hon aldrig varit ett lyckat tillskott till historien om Chucky.

Då uppföljarna har varit så extremt olika varandra i allt från stil, form, ton och känsla blir resultatet inte speciellt lyckat när man försöker binda samman dessa olika delar med varandra och försöka få det att fungera. Det är som att slå på ett piano med hela handflatan istället för en tangent i taget – det klingar möjligen högt men ändå illa. Filmen är på sina ställen, också riktigt seg och flera birollsinnehavare har problem med att leverera repliker, vilket möjligen beror på lågbudget. Kanske hade Cult of Chucky fungerat som en nervig 30 minuters skräckkortfilm istället – utan dessa störande element? Man kan ju lattja med tanken.

Blu-ray-skivan får i sin helhet anses vara av fullt acceptabel kvalitet. Bilden är solid och stark – även om den är digitalt filmad har man fått fram lite korninghet som jag tolkar som ett medvetet drag för att ge lite mysig retrokänsla. Ljudet bräser inte på allt för mycket men fungerar i sammanhanget. Lite trivsamt bonusmaterial förekommer i form av borttagna scener och några bra – men korta – dokumentärer som utforskar inte bara filmen i fråga utan hela filmserien.

Det finns även ett kommentarspår av Mancini som berättar mer om sitt livsverk och det är intressant. Han skall, filmens svagheter till trots, ändå ha en eloge för sin ambition att faktiskt fortsätta utforska historien om Chucky på sitt sätt, med praktiska effekter men minimalt med CGI. Det som är mindre bra är att han hela tiden tycks förlita sig på sin magkänsla istället för att koncentrera sig på viktiga detaljer.

Styrkan i Chucky-franchisen är en rätt unik kombination av humor, skräck och skaparglädje – som Mancini mer eller mindre vigt sitt liv åt. Att flera av skådespelarna och även produktionsteamet väljer att ständigt återkomma vittnar om hur familjärt det faktiskt är, och inte minst nu när Fiona Dourif, som är dotter till Brad Dourif, har anslutit sig som en i ”Chucky-familjen”. Hon står också för filmens bästa rollprestation, när andra birollsinnehavare inte riktigt lyckats leverera eller kämpar med svaga karaktärer. I synnerhet Alex Winter kändes bortslösad.

Med allt detta sagt är Cult of Chucky ett rätt tomt kapitel i historien om Chucky. Filmen kunde trimmats ned ordentligt, det föreligger ett onödigt fokus på irriterande biroller, och på referenser till andra uppföljare som man helst vill glömma, vilket gör att filmen inte riktigt står på egna ben. Vissa delar av filmen är härligt skeva och underhållande – andra endast förvirrande eller rentav trista. Franchises av denna typ har oftast sina toppar och dalar – Curse av Chucky var en av de bättre i serien, men Cult of Chucky tillhör de sämre.

Mörddardockan Chucky är tillbaka! Ja, senaste tillskottet i filmserien - med anmärkningsvärda 30 år snart på nacken - är faktiskt den sjunde filmen i ordningen. Chucky-franchisen har aldrig fått en remake utan har istället utforskats i alla möjliga riktningar i form av uppföljare. Frågan är dock hur mycket film värdig namnet man kan egentligen krama ur en hysterisk fnittrande mordisk docka? Jag minns mycket väl första Chucky-filmen, Child's Play eller Den onda dockan som den hette i Sverige (en av de få lyckade svenska filmöversättningarna - efter dråpliga Spöksnubben i skrubben förstås). VHS-omslaget i hyrbutiken visade Chucky - smutsig, knivbeväpnad och med verkligt…

Review Overview

Betyg

40

About Claes Lindman

Claes Lindman

En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com