Crowsnest

Hå och hej, dags för ännu en sådan där ”found footage”-film med avsikt att skrämma skjortan av oss. Allt finns ju där – skakig handkamera, gapiga ungdomar, läskiga dårar och en och annan lemlästning för skräckfilmsfansen att hetsa upp sig till. Så vad saknas? Jo, det var ju det där med någon form av kvalitet i det hela också.

Untitled-0

Vaddå ”found footage” tänker ni? Lyss nu på farbror; med filmberättargreppet found footage vill filmskaparna ge illusionen att filmen utgörs av dokumentära sekvenser som spelats in utan manus. Allt filmfoto består av rollfigurernas egna handhållna kameror och dialogen är till stor del improviserad. Och nej, The Blair Witch Project från 1999 var INTE först med detta fenomen (Cannibal Holocaust från 1980 är exempelvis en verklig föregångare) men historien om Blairhäxan var den erkänt första stora kommersiella framgången med detta koncept och den inspirerade i sin tur ett flertal filmer i liknande stil. Bland dessa kan nämnas filmerna Cloverfield, spanska zombierullen [REC] och nu senast en intet sinande ström av dessa Paranormal Activity-filmer (av varierad kvalitet) där moderna övervakningskameror fick agera som ”objektivt” betraktande av hemskheterna. Found footage är med andra ord fortfarande på skräcktapeten, och filmen som avhandlas nedan heter Crowsnest och är ett av de senaste tillskotten i Netflix filmutbud.

Att välja att jobba enligt en utstakad modell, koncept eller varumärke kan onekligen vara nyckeln till framgång – i alla fall för den som lyckas ända in i mål. Redan nämnda The Blair Witch Project överraskade sin publik med ett koncept som kändes såväl skrämmande som nytt i sammanhanget – för egen del har jag undvikit tältande i alla tänkbara sammanhang och det skulle inte precis bli lättare med den saken efter att ha stiftat bekantskap med Blairhäxans nattliga upptåg (brrrr…). Men den filmen skrämde uppenbarligen inte bara brallan av mig – i början av 2008 hade den omsatt 250 miljoner dollar vilket är 10 000 gånger dess budget – räknat i intäkter gör det filmen till en av världens mest lönsamma filmproduktioner någonsin. Oavsett vad man anser om det färdiga verket i fråga är det inte alltför många trevande filmskapare hemma i pojkrummet som kan stoltsera med den bedriften. Vissa individer lyckas finnas på rätt plats vid rätt tillfälle, och kan med rätt idé skratta hela vägen till banken, som det så vackert heter.

Untitled-3

Men exakt hur urblåst i hela hjärnroten förväntas publiken vara, kan man sig undra när found footage-spektaklet Crowsnest går igång. Ni fattar nog: en drös med ungdomar hamnar vilse i något sammanhang och får efter sig ett gäng missbildade, inavlade och/eller blodtörstiga familjer med en och annan saknad tablett i asken, samt med en förkärlek till extremvåld som skulle få självaste Jack the Ripper att sätta morgonteet i vrångstrupen. Genren har inte direkt sprudlat av förnyelse eller originalitet sedan den kom till, och endast i ytterst exceptionella fall bryts ytan av urlakningen då någon lyckas göra en insats som bjuder på variation och minsta tillstymmelse till spänning.

Ingalunda med Crowsnest. Faktum är att hela produktionen stinker slarv och amatörism rakt igenom – med en regi som inte existerar på den här planeten, karaktärer som är så pass irriterande och överspelande till den grad att de är närmast motbjudande, handhållen kamera som gränsar på individer med Parkinsons sjukdom – spetsat med en klippning som skulle kunna vara gjord av någon som senast arbetat som dokumentstrimlare på ett avsomnat familjeföretag. Ja, just ja – det var det där med handlingen: ett gäng ungdomar – två killar och tre tjejer – skall ut i vildmarken och festa av en av killarna som precis fyllt 25 (även om hela sällskapet för tankarna till hormonstinna 14-åringar). Födelsdagsbarnet har dagen till ära fått en HD-kamera i present, utrustad med såväl mörkerseende som en sjuhelvetes massa pixlar, och det är genom den hela filmen skildras. Väl på väg på målet skämtas och tramsas det bland tjejerna i baksätet – billig sexhumor är tydligen det roligaste som finns, den ena parten skall överösta den andra för att göra sin röst hörd. Alla tycks vilja genomföra något slags rekordförsök i kategorin uppvisning av ADHD-diagnos. Och så här håller det alltså på.

Untitled-4

Är dessa fåntrattar verkligen på riktigt eller har de försetts någon slags instruktion om att uppträda på detta enbarmiga vis? I alla fall: en av dem har via djungeltelegrafen fått nys om ett suspekt hembrännarskjul ute i ingenstans där man kan lägga vantarna på alkohol till en billig penning och det är – föga förvånande – här som helvetet brakar lös. Nästan genast blir de jagade av en stor och hotfull redneck-husbil som både är i ovårdat skick (huga) samt tycks för sitt höga nöjes skull syssla sig åt att köra över de olycksaliga satar som kommer i deras väg. Bör det också nämnas att deras kostcirkel förefaller ligga åt det kannibaliska hållet?

Karaktärerna och deras handlingar är fullkomligt ologiska från början till slut – jag vet i ärlighetens namn inte var någonstans i trashfilmsträsket jag skall vaska först. Jag gör ett försök: varför ta med sig kameran (som för övrigt tycks tåla ovarsam behanding till ände och vars batteri aldrig tar slut) precis överallt – oavsett om du skall dokumentera ett registreringsnummer på den som försöker köra ihjäl dig, eller om du skall undkomma en machete-viftande psykopat i full galopp? Varför beklaga sig högljutt när ens baneman väntar bakom busken och kan höra och komma på dig närsomhelst? Varför öppnar du DEN dörren? Varför gömmer du dig precis DÄR? Frågorna är många, men sedan behöver man inte bry sig, för sekunden senare kapas folk litet här och var. När karaktärerna som man förväntas sympatisera med ligger – förståndsmässigt sett – flera resor efter de tossiga hillbillysarna som jagar dem, är det bara så kolossalt korkat att jag vill kasta upp. Det ligger på nivån ”IQ: kylskåpsmagnet” och jag vill bara förpassa filmeländet dit pepparn växer.

Untitled-1

Egentligen är det på tok för barmhärtigt att utdela något slags betyg eller sätta ett värde i en ultramisärsörja som denna. En pinsam, patetisk pruttfilm som är undermålig på alla tänkbara punkter gör en någorlunda kritiskt tänkande åskådare bara trött, tärd och tjurig och här har ni en sådan. Som självuttalad monsterdiggare känner jag mig enbart butter och beklämd av en skamlös upprepning som Crowsnest. Rekommenderas inte ens till den mest inbitne fan av genren, och självklart inte till övriga befolkningen i vårt avlånga land heller. Ägna era lediga timmar till andra digitala skrymslen av Netflix utbud istället.

 

About Claes Lindman

Claes Lindman
En film- och musikentusiast som strävar efter att vara så kreativ som möjligt. Gillar många filmskapare men kanske i synnerhet Stanley Kubrick, Robert Bresson och Aki Kaurismäki. Väljer vilken dag som helst Jan Svankmajers animationer framför allt tänkbar form av CGI. Är vidare helgalen i Twin Peaks och har en soft spot för skräckfilm i största allmänhet. Bästa filmskurken? Clarence Boddicker i Paul Verhoevens Robocop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.