Coriolanus

Ralph Fiennes regidebuterar med en modern tolkning av William Shakespeares politiska tragedi – Coriolanus.

Den romerska generalen Caius Martius (Ralph Fiennes) återvänder efter triumfer på slagfältet varpå han hyllas som krigshjälte och föräras namnet Coriolanus. Hans politiska framtid börjar genast planeras i maktens korridorer, men Coriolanus är van vid att gå sin egen väg. Han vägrar delta i det diplomatiska spel som politikerna ägnar sig åt och ventilerar sina ovälkomna åsikter i ett vredesutbrott. Utspelet går inte ostraffat och för att blidka de agiterade folkmassorna tvingar man honom att lämna Rom för att aldrig återvända. Bitter och driven av hatets låga planerar han en hämnd som skall få dem att ångra dagen då de förvisade Coriolanus.

Att placera Shakespeares verk i en annan tidsålder samtidigt som man bevarar den ursprungliga textens repliker är inte något nytt påfund. Det mest kända och kommersiellt framgångsrika exemplet är Baz Luhrmanns Romeo + Juliet från 1996. Vad som däremot är fascinerande med Coriolanus är hur filmens skådespelare faktiskt får mig att glömma bort att de talar på vers. Främst imponerar Venessa Redgrave och Brian Cox, som levererar replikerna på ett så otvunget manér att det gammalmodiga språket förefaller vara fullständigt naturligt i sammanhanget.

Förvånansvärt nog så är det faktiskt Fiennes själv som står för filmens svagaste skådespelarinsats. När han levererar sina repliker låter det stelt och inövat, som om han stod och reciterade en diktsamling utan att känna något känslomässigt engagemang i orden som formas av hans läppar. När Coriolanus inneboende vredesmod kokar över tenderar agerandet dessutom att resultera i ett svavelosande överspel från Fiennes sida. Kanske blev rollen som både regissör och huvudrollsinnehavare honom övermäktig.

Personligen tycker jag att Fiennes i detta fall gör ett betydligt bättre arbete bakom kameran än framför den. Trots att berättelsen författades för över 400 år sedan lyckas han iscensätta den på ett sätt som gör att Coriolanus ändå uppfattas som aktuell och modern. Bildspråket, miljöerna och parallellerna till verkliga konflikter hämtade ur samtiden bidrar till att skapa en film som trots sitt litterära ursprung, känns äkta. Det ska bli intressant att se hur långt hans nya roll inom filmbranschen kan föra honom, för även om hans debut inte är ett mästerverk så visar den att han är en kapabel regissör.

About Alexander Bing

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.