Control (Ur filmhyllan)

control 02Ibland känner jag att jag är född för sent, i varje fall tio år. Det är framförallt då den musiken som jag växte upp med och lyssnade på under tonåren gjordes. Det var David Bowie, Black Sabbath, Rolling Stones, The Doors etc. Till detta lade jag band som jag själv hittade: The Cure, The Clash, Sisters of Mercy, New Order och Joy Division. Så gissa om jag var glad när jag fick höra att Anton Corbijn skulle göra en film om Ian Curtis!?

Filmen öppnar 1973 och Ian Curtis är ung, skriver dikter, lyssnar Bowie och drömmer sig bort från den brittiska betongen i Manchester. En dag får han reda på att några polare söker en sångare till sitt band, Warsawa (som senare bytte namn till Joy Division), och ser sin chans. På dagarna jobbar han på arbetsförmedlingen och på kvällarna spelar han med sitt band på den lokala puben. Hemma ger hans fru Deborah sitt stöd, trots att han är sällan hemma och umgås med henne och deras dotter, men allteftersom framgångarna så sakta börjar komma tär det mer och mer på deras relation. Ian lovar att allt skall bli bättre när de blir berömda, men Deborah börjar tvivla. Sedan får han ett epilepsianfall och måste börja ta medicin mot detta. Dessa mediciners biverkningar plus Ians reda dåliga självkänsla och humörsvängningar gör att Joy Division kom att skriva några av de bästa låtarna som någonsin gjorts, men också knäcka Ian Curtis totalt.control 03

Joy Division är ett sådant där mytomspunnet band, som alla måste lyssna på när de är unga. Med melodisk musik och svarta texter verkar de nästan tala direkt till hjärtat på varje tonåring med funderingar på livet och självklart har tragiskt nog Ian Curtis självmord bidragit till detta. Så i mångt och mycket är det en modig film som Corbijn vågar sig på, en film som lätt hade kunnat bli en sentimental hyllning till en person som han uppenbarligen har fascinerats av under en lång tid. Han löser uppgiften på ett bra sätt tycker jag och lyckas visa många sidor av Curtis personlighet, hur hans slits mellan bandet, sin familj och sin självkänsla. Samtidigt ser vi också hur bandet och framförallt managern Rob Gretton hela tiden pushar honom framåt, efter ett misslyckat självmordsförsök är deras bästa medicin att plocka med Curtis ut på turné. Sedan lyckas Corbijn också väl kombinera ihop filmens musik med resten av filmen, här blir den inte bara bakgrundsskval utan betyder faktiskt något. Absolut bäst är det när Ian och Deborah går hem efter en fest och han nämner för henne att om hon vill sova med andra män är det okej. Hon vänder sig då till honom och svarar att när du säger så, så låter det som du inte vill vara med mig. Ian är tyst, introt till Love Will Tear Us Apart börjar spela och jag måste pausa filmen för att torka ögonen.

Sam Riley spelar Ian Curtis med sådan intensitet att jag nästan blir mörkrädd. Det är verkligen en stark insats av honom och han lyckas kanalisera Curtis energi, men också hans mörkare sidor. En sådan där skådespelarinsats som man kommer att komma ihåg så länge man lever. Duktiga Samantha Morton spelar Deborah Curtis, en kvinna som slits mellan kärleken till sin make och insikten att musiklivet inte är några bra för honom. Hon gör en stabil insats och har flera bra scener med Riley. Corbijn gör här alltså sin långfilmsdebut men han är en veteran både som fotograf och musikvideoregissör. Att han kan genren och bandet märks verkligen genom hela filmen och han spenderar mycket tid på detaljer. Detta är också en film som vinner på det och får oss att bättre förstå vilken typ av människa som Ian Curtis var och varför han gör de val han gör. Sedan är livespelningarna i filmen riktigt bra och en njutning att se, skådespelarna fick lära sig spela sina instrument och allt spelades in live. Detta bidrar till en större känsla och närvaro i filmen.control 04

Control var en film som fick mig att stanna upp efteråt och bara fokusera på att andas. Den sög helt och hållet musten ur mig. Jag var tvungen att sitta upp en stund efteråt för jag var så uppe i varv och kunde inte gå och lägga mig, trots att klockan var sent. Visst, Joy Division var en viktigt del av mitt liv när jag växte upp, men Corbijn har skapat en bra och gripande film om en människa som borde fått mer hjälp än han fick.

 

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

One comment

  1. Håller med, mycket bra film. Bra musik, snyggt foto och bra skådespel. Man får inte heller missa Anton Corbijns film ’The American’. Och i år är han aktuell igen efter fyra års uppehåll med ’A Most Wanted Man’ som jag ser fram emot.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.