Contagion

Steven Soderbergh visar att han menar allvar med Contagion genom att tämligen omedelbart döda av en av de mest namnkunniga skådespelarna under riktigt obehagliga konvulsioner. Han vill göra något i samma liga som den flerfaldigt Oscarsbelönade Traffic och väljer att rikta in sig på konsekvenserna av ett aggressivt virus som sprider sig över världen, ungefär som som svininfluensan på steroider. För att visa exakt hur allvarligt menad filmen är undviker han dessutom alla dramatiska klichéer, utan siktar in sig på en slags byråkratisk realism, förmodligen för att undvika alla jämförelser med halvkalkonen Outbreak från 1995. Han både lyckas och misslyckas.

Ambitionen är att berätta händelseförloppet utifrån en rad olika karaktärers perspektiv, det är läkare, forskare, myndighetspersoner och någon enstaka civil. Problemet blir bara att vi inte får lära känna någon av dem tillräckligt väl för att på allvar engagera oss i deras öden, vilket lämnar oss med förhoppningen att de ständigt deltar i spännande eller åtminstone viktiga skeenden. Inte det heller tyvärr, då Contagion hela tiden försöker vara så realistisk att vardagstristessen i princip tar över, även om hela världen står på spel. I några få scener bränner det till och pulsen ökar, men tyvärr är dessa alldeles för få och alldeles för korta. Inte heller lyckas den vara utmanande på det politiska planet eller säga något tänkvärt om världen vi lever i, vår mentalitet eller något. Det enda vi får är någon halvbakad floskel om att rädslan är mycket farligare än viruset, sedan ebbar filmen ut, fullständigt befriad från ett vettigt slut.

Man känner igen fotot från redan nämnda Traffic, med ofta ganska extrema färgkorrigeringar som inte sällan går i blekt gult. Även om jag inte direkt tycker det är snyggt, fungerar det bra i filmen och en att hålla orienteringen när man raskt förflyttas från en världsdel till en annan. Det har även en look som egentligen borde passa bra in i en film som gör anspråk på att berätta något viktigt, men med tanke på den inneboende tomheten i manuset känns det tyvärr bara som man polerat upp en gammal disktrasa. Att man även fyllt Contagion med idel välkända ansikten blir lite dubbelt. Känslan blir att man försöker dölja något, snarare än att ge filmen den finish den ändå inte förtjänar. Beröm dock till Gwyneth Paltrow, som bjuder på en av de mer minnesvärda scenerna.

Intressantast, eller kanske mest relevant, är Jude Law i rollen som Alan Krumwiede, en bloggare som inte bara tjänar storkovan på att förespråka ett homeopatiskt bluffpreparat mot viruset, han uppmanar även sina anhängare att undvika det vaccin som skolmedicinen slutligen framställer. Där märker man att Soderbergh faktiskt vill säga något och även tar sig tillräckligt mycket tid att utveckla det någorlunda, eller så är det bara något som jag fastnade på för att det är ett ämne som intresserar mig. Kunde han inte hittat fler aspekter att utveckla på samma sätt?

Med tanke på de möjligheter som finns att kommentera såväl socioekonomiska förhållanden som relationer mellan olika länder, känns Contagion som en väldigt slarvig och urvattnat feg version av vad den hade kunnat vara. Då hjälper inte det lyxiga fotot och stjärnor som bland andra Matt Damon, Kate Winslet eller Marion Cotillard speciellt långt alls.

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.