Cold in July

cold_in_july_02Att leka med konventioner och folks förväntningar är ett bra trick att skapa en film som överraskar publiken och tar dem någonstans de inte alls trodde. Sedan gäller det bara att hålla hela vägen ut. Det lyckas Cold in July med nästan.

Richard Dane är en vanlig familjefar som en natt väcks av sin fru när hon hör att någon är inne i huset. Beväpnad med sin pistol råkar Richard döda inbrottstjuven av misstag, när polisen är på plats visar det sig att det är Freddy Russell, en känd yrkeskriminell. Dagen efter är det i tidningen och nyheten sprider sig snabbt. Richard är inte alls bekväm och plågas av sitt samvete. Han åker till Freddys begravning där han stöter på hans far, Ben, en annan yrkeskriminell som precis kommit ut ur fängelse. Richard fruktar för sin familj och när Ben bryter sig in i hans hus verkar hans sanning bli befarade. Men polisen är snabbt på plats och ett par dagar senare arresteras Ben. Problemen ser ut att ha löst sig, när Richard får syn på en affisch med Freddy. Det finns bara ett problem, mannen på affischen ser inte alls ut som den personen som Richard sköt.

Efter första halvtimme är man rätt säker på vart denna film är på väg någonstans. Trodde jag i varje fall. Sedan kränger filmen i en helt annan riktning, samtidigt som det tryck som Jim Mickle byggt upp under filmens inledning ligger kvar. Konventioner ställs på ända och vi vet inte riktigt vem vi kan lita och vem som är hjälte eller skurk. Det är ett bra sätt att göra något åt en annars ganska sliten genre, där familjefadern tvingas konfronteras med den mörka sidan av samhället. Hela filmen andas gamla pulpdeckare och det där obehaget som bara den amerikanska södern kan frambringa (vi fick delvis samma känsla i True Detective). Men framförallt bygger Mickle upp stämningen på ett suveränt sätt, filmen utspelar sig i slutet på 80-talet och musiken är tung av John Carpenter-syntar och passar som handen i handsken. Skådespelarna fungerar väl här också, Michael C. Hall är så långt ifrån Dexter som man kan komma. Richard Dane är verkligen en familjefar som hamnat i något betydligt större än vad han hade kunnat ana och Sam Shepard lyckas med minimala metoder framstå som genuint obehaglig. Även Don Johnson i en biroll är riktigt bra.New ReleasesTyvärr håller det inte hela vägen. När saker och ting tar fart den sista timmen av filmen är det till en början precis så där obehaglig som det var i början men allteftersom historien breder ut sig tar den större och större svängar och blir samtidigt lite för otrolig för min smak. Det finns en realism i början av filmen som inte riktigt lirar med slutet och jag köper inte historien fullt ut. Visst poliskorruption, ligor som livnär sig på prostitution och hemmagjorda porrfilmer men när filmen går ner sina mörkaste bakgator hänger det inte riktigt ihop med resten av. Hade det skötts lite snyggare hade slutresultatet haft större kraft för mig. Det är också uppenbart att Mickle har sett Drive en eller två gånger för många gånger även om han lånar är snyggt.

Det också finns mycket här som får mig tänka på Blood Simple eller andra liknande filmer av bröderna Coen. Men det är lite för lite mörk humor för att det skall bli samma resultat. Men Cold in July är i slutändan en sevärd film som jag varmt rekommenderar till alla som vill se film som leker med thrillerkonventionerna och gör något annorlunda utav dem.

About Pär Wirdfors

Jag har skrivit om film sedan 1999, uppväxt på Hong Kong-action och indiefilmer. Gillar det oväntade och att vaska fram guldkornen, anser att ingen film är för dålig för att inte ges en chans. Tycker om att plåga sina vänner genom att försöka förbättra deras filmsmak och få dem att släppa mainstreamfåran. Önskelistan på Amazon är till hälften bortglömda filmer från 70/80-talet och till hälften mystisk film från Asien. Utmärker sig på jobbet genom att vara levande filmlexikon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.