City State

Även på Island vill man göra thrillers om gangstrar som bråkar med varandra och får hjälp av korrumperade poliser medan mer de mer rättrådiga delarna av lagens långa arm försöker sätta åt dem. Det blir lite sådär.

147872702_640Det rör på sig i Reykjaviks undre värld. Den hjärtsjuke gangsterledaren Gunnar vill avveckla sin verksamhet och flytta till Florida med sin unga hustru för ett liv i stillhet, men samtidigt börjar rivaliserande ligor göra hans status osäker. En hämndaktion gör att Sergejs gravida hustru får missfall, vilket får honom att själv jaga efter de ansvariga. Poliserna Andrea och Rúnar har en hemlig kärleksaffär samtidigt som de jagar efter gangsterbossar, men allt tar ett abrupt slut när de blir överfallna i en lägenhet. Deras chef, den korrupta Margeir, försöker behålla sin position, men förälskar sig olämpligt nog i en prostituerad som han låter flytta in hos honom. Alla handlingar får konsekvenser för andra. Sällan positiva sådana.

Regissören och manusförfattaren Olaf de Fleur Johannesson är inte rädd för att lägga ut mängder med trådar som han sedan ska hantera under knappa 80 minuter. Det hade kunnat bli en riktig soppa där man antingen inte haft en chans att förstå vad som händer eller så hade det blivit så lite tid över till varje karaktär att allt bara känts underutvecklat. Så blir det aldrig, för trots att jag inte orkade hålla koncentrationen på topp, var det aldrig några problem att hänga med i svängarna. Jag kände heller aldrig att karaktärerna blev för diffusa, utan det var hela tiden tydligt med varför de gjorde vad de gjorde. Det måste ju ändå betyda att de Fleur Johannesson är en ganska duktig berättare.

20100603__mg_7507_edit_2Då är det ju tråkigt att filmen blir så fruktansvärt loj som den nu är. Det känns frånkopplat och småtrist hela tiden, trots att det antingen är våldsamma actionsekvenser eller tätt med intriger som ska fram. Hela City State är som slutknorren i någon tv-serie eller film, där den verkliga spänningen egentligen är förbi, men man visar att vissa trådar kanske inte är hanterade och att vi har en fortsättning att vänta. Den fruktansvärt slitna och oinspirerade musiken som tuggar på gör inte saken bättre. Sedan är tyvärr skådespeleriet väldigt ojämnt. Zlatko Krickic som spelar den sorgsne, men livsfarlige Sergej, är riktigt bra, medan Ingvar Eggert Sigurðsson som Gunnar tillsammans med några andra inte alls klarar av att bära upp sina roller. Det blir väldigt grått och ganska sömnigt.

Min erfarenhet av isländsk film är egentligen inte så stor. Man såg ju Korpen flyger någon gång i skolan, Djupet verkar ju ganska intressant och jag minns dystra Nói albínói som fin, men City State gjorde mig inte direkt entusiastisk över landets filmscen. Tydligen är en uppföljare planerad till 2014 och med tanke på hur öppet denna slutar är det inte oväntat, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att se den. Den här kan jag bara rekommendera till den som är en stort fan av genren och vill se något där de inte pratar engelska hela tiden.

 

About Erik Nyström

Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.