Citizen Gangster

Kanadas mest kända och iögonfallande bankrånare hette Edwin Boyd och var en brottsling som verkligen bjöd på sig själv under rånen. Detta gjorde honom omåttligt populär i pressen och inte minst bland damer med fäbless för mystiska bad boys. Citizen Gangster är baserad på en verklig person, hans rånargäng och deras framfart i Kanada runt början på 1950-talet.

Edwin Boyd (Scott Speedman, Underworld) har en dröm om att bli skådespelare och arbetar samtidigt som uttråkad busschaufför i Toronto under åren strax efter andra världskrigets slut. Det går åt skogen med drömmen, han får inga jobb, har inte råd att ta lektioner och väljer till slut en annan desperat väg för att kunna ta sin familj till varmare breddgrader och ett bekvämare liv. En dag lämnar han helt sonika bussen där den står, full av passagerare och beger sig hem för att tänka ut en plan över hur han ska kunna få tag i pengar och samtidigt leva ut lite av skådisdrömmen. Han botaniserar i sin frus sminkväska, letar fram sin gamla krigssouvenir från tiden som soldat, en Luger, och bestämmer sig för råna en bank. Det går utmärkt, han rusar hem med en pengasäck och inser att han måste hålla detta hemligt för frun Doreen (Kelly Reilly, Kommisarie Anna Travis), varpå han ljuger och förklarar det plötsliga finansiella lyftet med att han äntligen erhållit ett arbete som skådis.

Det råder bistra tider för tvåbarnsfamiljen, precis som det gör för många andra familjer under denna tidpunkt. De svälter inte, men visst är det knapert och Doreen fattar snart misstankar, speciellt efter att ha fått en exklusiv kofta i födelsedagspresent. Edwin har kvickt blivit fartblind och kör på, han tar ännu en bank och det dröjer inte länge innan media har förstått att de kan ha en storsäljare på halsen. En svart/vitsminkad bankrånare med spektakulärt tillvägagångssätt dyker ju inte upp så värst ofta och uppmärksamheten tar enorma proportioner. Alla vet snart vem den charmige rånaren är. Själv älskar Edwin känslan och adrenalinkicken han får av bankrånen och kan knappt tro att det verkligen är om honom det står om i tidningen och pratas om i radio. Men som för de flesta andra bankrånare blir inte tillvaron bekymmerslös, polisen jagar honom naturligtvis och det blir under en av hans downperioder som Edwin träffar de som ska komma att ingå i det beryktade rånargänget. Citizen Gangster är alltså en film om en bankrånares uppgång och… Jag tänker inte berätta hur det går, det får ni se själva, men rent historiskt sett – om vi pratar rånarfilmer – så bjuder denna inte på något nytt direkt. Den är ojämn och lite svår att tro på stundtals, samtidigt som jag ändå tycker att den fungerar helt okej som småskalig tv-film med ett snyggare foto än normalt kanske, det är kanadensisk vinter och därmed väldigt grått och trevligt. Hjälteglorian som Edwin Boyd får i pressen känns också osannolik, trots att han underhöll bankkunderna med några danssteg under rånen, men tydligen var det så det gick till. Även om en rätt så stor del av filmen ägnas åt hans familj, så lyckas den biten aldrig engagera mig tillräckligt för att jag ska fastna för dem och deras öde. Den ter sig lite ytlig och övergripande i vissa viktiga avseenden. Istället för att låta karaktärerna visa plötsliga och kraftiga känsloyttringar åt båda håll borde man gett några fler av dem mer lära-känna-tid, det blir väldigt tvära kast och den förstående och förlåtande Doreen känns inte som en riktig person, snarare en påhittad figur.

Scott Speedman gör ändå vad han kan med rollen och är i mina ögon godkänd, så även Kelly Reillly och de passar bra ihop, trots att hon verkligen tömmer hela ledsna hundvalpsögon-kontot. Galningarna i rånargänget, med Kevin Durand (Real Steel) i spetsen, är så överdrivet knäppa att jag inte vet vad jag ska tycka om deras överspel och tokroliga repliker, men att vara utan dem hade förmodligen varit än värre. Brian Cox gör vad han oftast gör nu för tiden och dyker därför upp i några minuter för att spela oerhört besviken far till Edwin, utan att glänsa. Regissören och manusförfattaren heter Nathan Morlando, han är debutant och lyckas med små medel ändå få till en dräglig, men allt annat än unik film som hamnar någonstans mellan biopic- och rånarfacket. Jag är inte imponerad på något sätt, men heller inte jättebesviken och blir såklart lite extra glad över att ett par låtar av The Black Keys är inkluderade. Edwin Boyd verkar ha varit en desperat bankrånare med smink, inte så mycket mer och filmen klarar inte av att pracka på mig några andra funderingar eller förmedla något djupare budskap än ”Don’t do the crime if you can’t do the time”.

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.