Castlevania: Lord of Shadows 2

Castlevania-Lords-of-Shadow-2-03Trots att serien har över 20 stycken släppa titlar återvänder jag alltid till originalet. Precis som med så många andra serier som startade på NES hade serien sin absoluta storhetstid just då och hade ännu inte befläckats av 3D-versioner som knappt gick att spela. Och så var det givetvis musiken – första banans spår ”Vampire Killer” är en klassiker på samma sätt som temamusik från Mario eller Zelda. Det har gått 28 år sedan dess. Och namnet Castlevania känns lika urmjölkat som så många andra spelserier som fortsatt upp i nästan skrattretande antal titlar.

Efter en kvick tutorial byts gotiska slott och dystra miljöer ut till en regnig nutid och ett inbrott i ett laboratorium. Det känns väldigt schizofrent men som tur är ersätts snart den här prologen av gigantiska ruiner av platser vi mer förknippar med ett spel i Castlevania-serien. Det är inte bara besöket i nutiden som känns konstigt: Hela spelet är som en mix av God of War möter Resident Evil möter många andra spel. Det är en mix av så mycket och ingenting är egentligen väldigt bra utfört. Ibland ler jag lite smått åt alla försök att ge actiongenren lite nytänkt och applåderar saker som jag absolut inte trodde jag skulle finna i det här spelet. Det är originellt, men inte särskilt kul.

Castlevania-Lords-of-Shadow-2-02

Den mesta tiden av Lord of Shadows 2 tas upp av utforskning och action. Möten med fiender har en bra tyngd och svårighetsgrad i sig – Dom tvingar en att tänka till och att faktiskt försöka en bara renodlat tycka-frenetiskt-på-knappar. Samtidigt görs det lite för stor grej av det här: Möten är nästan alltid något som mer eller mindre liknar en bossfight. Instängd i ett rum tvingas jag lista ut en taktik, variera mina attacker och försvar och överleva innan jag kan ta mig vidare. Sedan följer ofta ett långt parti av ganska tråkig utforskning.

Rent visuellt och ljudmässigt är inte Lord of Shadows 2 alls lika dumt som sin spelbarhet. Stundtals är det riktigt mäktigt och snyggt med bra ljussättning och ett stämningsfullt ljudspår. Flera gånger blir jag irriterad på att utvecklarna har kastat bort ett kompetent yttre i ett tråkigt innehåll – men jag sitter ändå kvar vid min TV för att få se vad som komma skall. Storyn känns som en serie av lösryckta scener och spelet hade mått bra av att kortats ner och man hade behövt ta bort vissa idéer som kanske kändes kul på idéstadiet men väldigt malplacerade i den färdiga produkten. Men ändå spelar jag vidare på ren illvilja – och belönas med jämna mellanrum av en underhållande bossfight eller en miljö som är lite spännande. Men att spela så mycket tråkigt för att få uppleva lite kvalité är snudd på meningslöst.

About Conny Andersson

Filmnörd, TV-spelsnörd, Star Wars-nörd, Anime-nörd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.