Casa de mi Padre

Casa de mi Padre är enligt omslaget en otroligt rolig parodi på västernfilmer och mexikanska såpoperor, så kallade telenovelas. Men det står även att läsa att den är absurd. Jag skulle kalla den för skrattfesten som kom av sig innan den ens började, det blir inte så vansinnigt mycket roligare än bilden nedan. Will Ferrell spelar Armando Álvarez, en simpel man som arbetar med sina goda vänner på hans pappas skuldsatta ranch i Mexiko. En vacker dag när de vallar fåren, eller vad de nu pysslar med, bevittnar de ett mord och det verkar inte bättre än att en av Mexikos fruktade drogherrar är inblandad. När Armandos bror – Raúl (Diego Luna) dyker upp med sin stekheta tjej Sonia (Telemundoaktrisen Genesis Rodriguez, Man on a Ledge) och erbjuder sig att lösa skuldkrisen visar det sig att dessa skumraskaffärer går hand i hand med broderns plötsliga intresse för ranchens välmående. Armando får såklart även upp ögonen för Sonia, men hennes släktträd sätter käppar i hjulet – hennes farbror är nämligen drogbaronen La Onza (Gael García Bernal). Det går snart upp för den snälle fårskallen Armando att hans pappas mark används för ytterst illegala skeenden, vilket även ett par snart anländande DEA-agenter uppmärksammat.

Filmen öppnar till coola förtexter med sång av Christina Aguilera och sedan blir det nedförsbacke och bara sämre underhållning efter hand. Casa de mi Padre är en till allra största delen spanskspråkig film och Will Ferrell verkar behärska spanskan ganska okej, efter att ha lärt sig språket på en månad, enligt uppgift. Nu är kanske inte jag egentligen den rätta personen att bedöma detta, då min spanska vistas på ungefär samma nivå som Aldo Raines italienska. I syfte att vara charmig och skicka coola passningar till gamla filmer används det bitvis enkla kulisser, sjuttiotalskänsla i färgtonerna, uppstoppade djur, dåliga ljudeffekter och simpla trickfilmningar. Det låter bättre än vad det faktiskt fungerar som homage, hos mig framkallar det knappt irritation och jag får intrycket av en överlag slapp produktion, där debutregissören Matt Piedmont som även tidigare arbetat med Will Ferrell på SNL, tagit en siesta för mycket när han borde insett att de behöver skriva in några skämt som är roliga på riktigt också. Det hela ser ut att ha stannat upp på det allra första idéstadiet och sedan inte bearbetats, utan bara filmats, inte helt utan charm dock.

Att den parodiserar såpor betyder kraftigt överspel, stora gester och gräsligt löjlig dialog. Borde passa Will Ferrell perfekt hinner jag tänka innan jag ser filmen. Men det största problemet är naturligtvis att det inte är en rolig eller ens underhållande film, den är istället sövande och urtråkig, även om blodet sprutar under en bröllopsmassaker. Eventuellt kan man hitta något att glädjas åt ifall man har en extrem kärlek till äldre B-filmer. Inte heller kärlekshistorian blir angelägen eller något att minnas, trots att de två turturduvorna rullar runt med nakna stjärtar helt poänglöst. Jag blir aldrig engagerad i karaktärerna, mina tankar drar iväg åt annat håll fast jag vill ha roligt och jag kommer på mig själv med att försöka återge ingredienserna i en vansinnigt god bouillabaisse jag åt ett par dagar tidigare. I ett (av flera) musiknummer runt lägerelden sjunger Will Ferrell en känslig spansk sång om att han är en enkel man och jag måste hålla med honom där, jag är själv likadan.

Det är inte alls bara Will Ferrells fel att Casa de mi Padre är en besvikelse. Han ska spela en lite efterbliven mesig typ som har svårt med allt han tar sig för, men han håller igen som aldrig förr och det blir bara inte kul förutom några enstaka, väldigt subtila gester som jag uppskattar. Kanske är det egentligen mest hans utseende jag tänker på, han ser ofta roligare ut i sina filmer än vad han kan leva upp till. Och skulle han inte kunna vara tvillingbror till trumslagaren i Red Hot Chili Peppers – Chad Smith? Manuset, skrivet av Andrew Steele som likt regissören jobbat med Will Ferrell på bland annat Funny or Die, är råsimpelt och försöker på ett lättsamt, lustigt vis följa den banala storyn som förekommer i västernfilmer ibland; ”rensa trakten på onda typer, rädda ranchen och få flickan i slutet”, men det mynnar ut i en utdragen stund av tristess istället för komedi tyvärr. De skulle tagit ett par steg till och gjort som i Step Brothers och bara gått bananas med karaktärerna och låtit Will Ferrell improvisera loss, här blir det dessvärre rejält långtråkigt, inte alls vad jag hoppades av en ”otroligt rolig parodi”.

Casa de mi Padre är enligt omslaget en otroligt rolig parodi på västernfilmer och mexikanska såpoperor, så kallade telenovelas. Men det står även att läsa att den är absurd. Jag skulle kalla den för skrattfesten som kom av sig innan den ens började, det blir inte så vansinnigt mycket roligare än bilden nedan. Will Ferrell spelar Armando Álvarez, en simpel man som arbetar med sina goda vänner på hans pappas skuldsatta ranch i Mexiko. En vacker dag när de vallar fåren, eller vad de nu pysslar med, bevittnar de ett mord och det verkar inte bättre än att en av…

Review Overview

Betyg

30

About Hans Råman

Älskar fredagsmys, gärna med min favoritfilm Nyckeln till frihet, men är allätare inom både film och musik.

2 comments

  1. Joakim Helmbrant
    Joakim Helmbrant

    En riktigt usel komedi. Till-och-med Norbit framstår som ett mästerverk i jämförelse.

  2. Kristian Eriksson

    Inte bra men godkänd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.