Carnage

-Take a step back and look at the situation we’re in. Children suck the life out of you and leave you old and empty. That’s the law of nature.

Roman Polanskis film Carnage är ingen actionfilm med varken blodbad, massmord eller slakt om vi inte ser det utifrån ett känslomässigt eller verbalt perspektiv. Det är ett intensivt drama som i princip utspelar sig helt i ett vardagsrum i en lägenhet. Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) har aldrig träffat Alan och Nancy Cowan (Cristoph Waltz och Kate Winslet) tidigare. Ett slagsmål mellan deras söner på lekplatsen med utslagna tänder som utgång har fört paren samman. Föräldrarna vill självklart lösa händelsen på ett civiliserat sätt som ansvarsfulla föräldrar gör, de är ju inga vildar.Michael arbetar i en järnhandel och Penelope har publicerat en bok. Nancy arbetar med investeringar och Alan är advokat och just nu hanterar han en stor skandal kring ett läkemedelsföretag och bieffekterna av deras storsäljare. Många konversationer avbryts, till sin frus stora förtret, i var och varannan mening av Alans mobiltelefon som han bara måste svara direkt i. Nancy är beskyddande och irriterar sig på sin mans mobiltelefon som får mer uppmärksamhet än hon. Penelope är spänd som en fjäder, politiskt korrekt och moraliskt högtstående om hon får säga det själv. Michael ger intrycket att vara sympatisk och tillmötesgående.

Att paren egentligen inte är överens går att läsa mellan raderna i de polerade fasaderna. Trots att Alan och Nancy vid två tillfällen är på väg att lämna lägenheten återvänder de in för att rensa luften. De utslagna tänderna hos Ethan (som vi aldrig får träffa) är egentligen det minsta bekymret för de här paren. Männen anser att ”pojkar är pojkar” och är redo att dra ett streck över hela incidenten. Penelope vill dock ha försäkringar att Zachary tar ansvar för sina handlingar och lägger hela skulden på Zachary. Ethan är ett snällt och välartat barn, precis om alla föräldrar tycker om sina egna ungar. Nancy får reda på att Michael släppt ut dotterns hamster på gatan för att bli av med den och blir upprörd över den motbjudande handlingen. Vilken far gör något så hjärtlöst? Varje gång barnens bråk verkar utrett bubblar något annat upp till ytan och tjafsandet fortsätter. Det är klart att båda äktenskapen har problem som inte är hanterade och successivt hamnar många av korten på bordet.Polanskis Carnage är baserad på pjäsen Le Dieu du Carnage (guden av massmord) av Yasmina Reza som även skrivit filmmanuset tillsammans med Polanski. Dialogen är ofta rapp, ibland underhållande men främst autentisk. Den som varit i ett långvarigt förhållande kan känna igen sig i gliringar, frustrationer och besvikelse som de fyra karaktärerna förmedlar sinsemellan. Det går ingen förbi att det är ett kammarspel som ursprungligen kommer från en teaterpjäs. Polanskis regi och de fyra skådespelarnas framföranden är det inget fel på. Jodie Foster gör en fantastisk rollprestation och förvånande nog tycker jag Christoph Waltz är den svagare i ensemblen. Både Winslet och Foster nominerades till Golden Globe för bästa skådespelerska, med all rätt.

Carnage är ett drama och inte en komedi som det står på baksidan. Visst finns det några kommentarer som genererar skratt, men någon skrattfest är det inte. Det är verbal sparring som snarare är fyndig än rolig med en hög intensitet. Det finns egentligen ingen karaktär som är sympatisk nog att fatta tycke för. Alla är tragiska individer var och en på sitt sätt och om något är det synd man tycker om dem. De är alla missnöjda med hur livet spelat dem ett spratt och ingen av dem är nöjda med var de är. Den här filmen är inte för alla. Det är ingen feelgood-film eller komedi utan snarare hårdsmält drama. Det är bra skådespel med intensivt manus, men Carnage är mer teater än film i mina ögon vilket gör att jag inte köper vissa delar av händelseförloppen. Stundtals yttras meningar för att föra dialogen vidare, inte för att de är sanna och behöver sägas. Det är för mig en viktig del för att skapa en trovärdighet i en berättelse av den här typen. På den punkten faller Carnage.

About Mats Lundberg

Har sett film sedan barnsben och genrer som ligger närmst hjärtat är sci-fi, thriller och crime. Ser gärna TV-serier men har blivit mer kräsen på senare år och det krävs mer för att hålla mig intresserad. Manus med genomtänkt karaktärsutveckling och smart berättande lockar mest. När grabben blev med PS4 för någon julafton sedan har jag börjat spela konsoll. Jag fortfarande en "learning curve" med handkontrollen, men det tar sig.

2 comments

  1. Jag tyckte också att det var mer teater än film plus att jag satt och retade mig på alla karaktärer hela filmen så det här är Polanskis sämsta film jag sett.

  2. Kristian Eriksson

    Jag älskade den. Underbara karaktärer och ett manus med fint drama och dessutom massor av skratt, speciellt under filmens avslutande 30 minuter. Tillsammans med Pianisten det bästa jag har sett från Polanski.

    9/10

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.