Call of Duty: WWII

Spelet Call of Duty från 2003 startade en resa genom tid och rum för miljontals spelälskare världen över. Serien tog avstamp i andra världskriget men har sedan 2010 helt lämnat det bakom sig och därifrån tagit sig årtionden in i framtiden. När Call of Duty: WWII nu tar oss tillbaka till den mest dödliga väpnade konflikten i mänsklighetens historia är det till beundrarnas skimrande ögon och höga förväntningar.

Den 6e juni 1944 är ”Red” Daniels en av de 156 000 soldater som landstiger Normandie och det är i rollen som honom vi spelare får chansen att frigöra Frankrike från nazisternas grepp. Som vanligt i CoD är Daniels enligt berättelsen bara en simpel soldat men till syvende och sist kommer han vara den avgörande spelaren för hela de allierade truppernas framfart genom Europa. Även om porträtteringen av de olika karaktären nu känns riktigt utmålad och får dem att kännas levande så blir dissonansen mellan spel och krig så stor. Jag ger mig in i äventyret med förhoppningen om att bli bjuden på en riktigt ångestladdad krigsberättelse men när menige Daniels och hans företaganden känns så pass övermänskliga är det svårt för mig att verkligen hänge mig åt skildringen av hemskheter. De första blodiga scenerna på Omaha beach får mig i några minuter att tro Sledgehammer Games kompetens för berättande, men det förstörs snabbt när det blir tydligt vilken cut-scene- och quick time event-fest det är de har skapat. Spelmekanikerna som man själv har kontroll över räcker helt enkelt allt för sällan till för att författarna ska kunna skapa ett spännande narrativ utan att klippa in moment som står helt utanför spelarens makt att undvika och ibland ens påverka.

Med det sagt är ändå spelmekanikerna som finns i WWII något nytt för de moderna CoD-spelen. På vissa uppdrag får jag möjligheten/påbudet att smyga fram och med det kommer tysta vapen, tysta närstridsattacker och fiendernas uppmärksamhet för dig manifesteras i ett klassiskt smygspelsgränssnitt – en symbol (ett järnkors) över deras huvud som fylls upp ju mer de anar dig. Jag bjuds också på chansen att spela olika karaktärer vid några få tillfällen varav den mest minnesvärda är den franska motståndsledaren Rousseaus infiltration av en tysk garnison i Paris där spelet bjuder på lite walking simulator-inspirerade situationer. Ett annat spännande tillägg är interaktionerna med medlemmarna i din pluton, tyvärr cementerar dessa interaktioner bara bilden av att allt som händer handlar om Daniels. Det rör sig om att du kan hjälpa skadade soldater ta sig till skydd (dock är det riktigt dåligt spelmekaniskt), be dem dela med sig av ammunition, granater, health packs m m. Ja, du hörde rätt, health packs. Den sista och största förändringen är nämligen att spelarkaraktären inte längre regenererar sin hälsa av sig själv utan måste se till att alltid vara redo med ett första hjälpen-kit. Något som borde kunna förändra den allmänna online-spelstilen ordentligt.

Tyvärr så är detta inte något som de låtit spilla över till varken online- eller zombielägena som till mångt och mycket känns som mer av samma som vi blivit matade med de senaste 12 åren. Det är tight och bra som vanligt men om du har spelat Call of Duty online tidigare är det verkligen inte mycket att säga om årets upplaga. Du kommer fortfarande jaga baser i Domination och Hardpoint, döda motståndare på löpande band i team death match och free-for-all, plocka prylar i Kill Confirmed och Capture the Flag men framför allt blev jag glad att återse det football-med-vapen-liknande Gridiron där varje lag ska försöka bära en boll till andra sidan av kartan där de ska slänga in den i motståndarnas målzon för att få poäng. Det största problemet med att spela online är dock, som du säkert vet, alla andra människor. Jag blir en något sämre människa utav att spela Kill Confirmed med folk som inte plockar upp dog tags, spela Domination med folk som inte försöker ta en av de tre punkterna och spela Capture the Flag med folk som nästan aktivt inte skyddar lagets flaggbärare. Varje gång jag ser att en spelare på det förlorande laget i ett objektivbaserat spelläge har tio gånger så många kills som alla andra kan jag riktigt känna hur det börjar bulta i tinningen. Lyckligtvis finns det ett nytt spelläge som löser detta.

I spelläget War Mode kommer sex spelare möta sex spelare i två ronder där lagen kommer att alternera mellan att vara axelmakterna och de allierade. En rond består av mellan tre och fyra olika uppdrag som det attackerande laget ska klara av med motståndarna helt enkelt ska hindra dem från det. Till exempel så finns landstigningen på Omaha Beach som ett uppdrag i War Mode. Som alliansen ska du då: 1. Ta över tyskarnas bunkrar. 2. Förstöra deras kommunikationscentral. 3. Spränga deras tunga artillerikanoner. Upplägget gör att det inte finns något särskilt underhållningsvärde i att spela bara för sin egen skull; allt handlar om den gemensamma insatsen. Om inte alla samarbetar kommer laget antagligen att gå bet redan på första uppdraget och det kommer vara 4 tråkiga minuter för alla inblandade. War Mode gör det som single player-läget inte lyckades med, det är smockfullt av berättande genom gameplay. Detta är så pass bra att spelet kan vara värt att skaffa för bara det om du har den rätta gruppen att spela med. Tyvärr så är multiplayer mer monetäriserat än någonsin tidigare. Det känns nästan som att gå in i ett kasino när jag loggar in på Headquarters som är en ny hubb att hänga i mellan matcher. Allt går att låsa upp genom att tjäna poäng genom att spela tillräckligt länge, men de har satt Candy Crush-liknande tidsspärrar på saker och det frågas alltid om jag vill köpa extra krediter för riktiga pengar. Det är en smått osmaklig upplevelse i en produkt som redan är betald för av spelaren.

Zombieläget är i mina ovana ögon samma som det varit de senaste åren. Det är bara intressant för de som redan är frälsta. Det första som slog mig var att det inte längre går att spika igen de  fönster som är monstrens ingång till dig (något som kändes som det mest nerviga i de klassiska versionerna från World at War) utan nu handlar det fullt ut om high scores istället för samarbete mellan spelare. Det är inte charmigt eller mysigt längre och för mig som bara spelar med slumpade spelare på nätet känns det inte som att det finns något där att hämta för mig. Det enda som kan locka tillbaka mig till detta vid det här laget är om de antingen går back to basics och skalar ner allting ordentligt eller om jag får hjälp av tre vänner att ta mig an den odöda horden.

Call of Duty är som vanligt riktigt starkt på många nivåer. Det är grafiskt riktigt snyggt och som vanligt är det en fröjd att spela så länge servrarna fungerar. Jag är helt klart nöjd med single player-läget och War Mode är något som jag kommer att återvända till många gånger den närmsta tiden, men det finns inte så mycket annat här som gör att jag kommer sitta med WWII hela vägen fram tills den femtonde delen i denna episka serie gör entré nästa höst.

Spelet Call of Duty från 2003 startade en resa genom tid och rum för miljontals spelälskare världen över. Serien tog avstamp i andra världskriget men har sedan 2010 helt lämnat det bakom sig och därifrån tagit sig årtionden in i framtiden. När Call of Duty: WWII nu tar oss tillbaka till den mest dödliga väpnade konflikten i mänsklighetens historia är det till beundrarnas skimrande ögon och höga förväntningar. Den 6e juni 1944 är ”Red” Daniels en av de 156 000 soldater som landstiger Normandie och det är i rollen som honom vi spelare får chansen att frigöra Frankrike från nazisternas grepp.…

Review Overview

Betyg

60

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com