Call of Duty: Modern Warfare Remastered

Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att Call of Duty i denna nydanade version blivit av med den fyra som tidigare prydde titeln. Det är klart att man i en serie som nu är uppe i nummer… 13? Kan det stämma? -Beror kanske på hur man räknar. I alla fall, så här mycket senare så verkar det naturligtvis fånigt att låta det förbli en numrerad uppföljare till en serie en gång nydanande andravärldskriget-shooters.
Och det är kanske lämpligt, ändå, att man skakar av sig seriens historia, och i någon mån låtsas att den inleddes med just Modern Warfare, då detta är en av vår tid och den förra konsollgenerationens mest inflytelserika spel, och dess effekter kan fortfarande ses i moderna shooters, även om jag tycker att de senaste åren har fört med sig många försök till nytänkande i genren.

call-of-duty-modern-warfare-remastered-1920x1069
Så, är det då någon idé att ta sig an Modern Warfare idag? För undertecknad är svaret ett något tveksamt ”Tja…”. Själv gillar jag Call of Duty, jag struntar blankt i dess multiplayer-läge och går rakt på enspelarkampanjen Vanligtvis brukar de leverera en underhållande actionupplevelse som landar någonstans runt 6 timmar, vilket är en rätt så bra längd för något som är så intensivt som en Call of Duty-kampanj ofta är. Och visst är det bekvämt att kunna spela om Modern Warfare utan att behöva gräva i lådor fyllda med gamla PS3-spel, men i grund och botten har det inte hänt särskilt mycket här vilket gör att jag är tveksam till om det är värt pengarna att uppgradera.

call_of_duty_modern_warfare_remastered_review_9
Gameplay är helt och hållet intakt. Jag satt ett tag och funderade på om de hade lagt till att man kan kasta tillbaka granater som landar vid fötterna på spelarkaraktären, men en snabb googling indikerar att det fanns med i originalspelet. I övrigt är det en mjuk och superföljsam shooting-mekanik med silkeslen framerate, där snabba reflexer ofta är viktigare än taktiskt tänkande. Över huvud taget är det väldigt mycket av kulor som visslar runt öronen på dig och folk som gastar orders och ropar ut fiendeplaceringar (även röstskådespelet är oförändrat, inte för att det behövde någon uppdatering). En grafisk upputsning är således allt vi får, och så här 9 år efter debuten innebär det naturligtvis att det är väsentligen snyggare att se på, med högupplösta texturer, ljussättnings- och miljöeffekter som alla bidrar till ett spel som i mångt och mycket ser ut att höra hemma på en modern konsoll, samtidigt som en del designelement känns lite ålderstigna.
Det största problemet jag har med kampanjen är egentligen det som brukar kallas för ”monstergarderober”, det vill säga ett ställe i spelet där fiender skapas och kommer springande från, och där de fortsätter att göra så i evighet om man inte tar sig förbi en osynlig och godyckli checkpoint i spelet. Det innebär, framför allt på de något högre svårighetsgraderna, att spelet är mer frustrerande än jag minns det. Efter lite tragglande tar jag mig igenom det, men om jag väljer att skruva upp svårighetsgraden till högsta läget så känns det inte längre balanserat, och jag slutar tycka att det är roligt.

call_of_duty_modern_warfare_remastered_review_2
Om man inte spelat Modern Warfare tidigare så är det ändå absolut värt en titt. Det finns anledningar till att serien bev så framgångsrik som den blev, och en av dem är naturligtvis att man sätts i skorna på en supersoldat som i jämförelsevis realistiska (nåja… någorlunda i alla fall) sammanhang får jaga terrorister och spränga stridsvagnar och vara i biljakter och flyga helikopter och smyga igenom ett öde Tjernobyl och skjuta med Boforskanon från ett C-130-flygplan och allt annat som Infinity Ward lyckades packa in i kampanjen. Historien, som i huvudsak följer en amerikansk fotsoldat och en brittisk medlem i specialförbandet SAS, är väldigt löst sammanhållen och ungefär så långsökt som en genomsnittlig Machael Bay-film, men den har tillräckligt med häftiga vändningar och chockerande överraskningar (som jag naturligtvis inte skall avslöja här) för att jag skall rekommendera den. För oss som redan ägnat tid åt det här spelet och lämnat det bakom oss, antingen för senare och mer polerade versioner av Call of Duty eller helt andra serier, tycker jag att mer högupplösta texturer och mer avancerade effekter inte är tillräckligt för att maskera att det är ett nio år gammalt spel.

call_of_duty_modern_warfare_remastered_screenshot_5
Jag hade roligt medan jag återupptäckte det, men efter ett tag så kände jag att jag nog var ganska klar, och att dess mer omoderna element förtog en del av fascinationen. Men, som sagt, för den som inte spelat det förut, och som är intresserad av att blicka tillbaka på ett enormt inflytelserikt spel, så skulle jag absolut rekommendera att man testar det. ”All Ghillied up” är fortfarande en av de bästa sekvenser som Call of Duty-serien producerat, så bara för att spela det uppdraget skulle jag nog ändå säga att det är värt det.

/AKz

Den uppmärksamme läsaren noterar säkert att Call of Duty i denna nydanade version blivit av med den fyra som tidigare prydde titeln. Det är klart att man i en serie som nu är uppe i nummer... 13? Kan det stämma? -Beror kanske på hur man räknar. I alla fall, så här mycket senare så verkar det naturligtvis fånigt att låta det förbli en numrerad uppföljare till en serie en gång nydanande andravärldskriget-shooters. Och det är kanske lämpligt, ändå, att man skakar av sig seriens historia, och i någon mån låtsas att den inleddes med just Modern Warfare, då detta är…

Review Overview

Betyg

80

About Andreas Krantz

Andreas Krantz
Industriell ekonom som arbetar som konsult och ibland, då och då, skriver om film, serier, TV eller spel. Gillar samurajfilmer från 60-talet, Dashiell Hammett och matlagning, men inte spindlar eller att bada i insjöar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.