Call of Duty: Infinite Warfare

Världens största spelserie tar i år på sig rymddräkten och beger sig av till ännu en dystopisk framtid. Jordens resurser är uttömda och i jakten på överlevnad har de jordfödda människorna skaffat sig ovänner i alla ändar av Vintergatan. Om dessa galaktiska militärhistorier inte intresserar dig erbjuds, som vanligt, ett erkänt bra multiplayerspel som årligen lockar miljontals spelare. Så spänn fast astronauthjälmen och förbered dig på en åktur!

call-of-duty-infinite-warfare

Infinity Ward, de ursprungliga Call of Duty-skaparna, är tillbaka med sin sjätte del i denna historiska spelserie. Efter mitt möte med deras förra alster, Call of Duty: Ghosts, måste jag säga att jag hade väldigt låga förväntningar på Infinite Warfare. Lyckligtvis visar det sig bara minuter in i kampanjen att de har rättat till några av de småsaker som fick mig att inte gilla Ghosts. De senaste åren har CoD-kampanjerna varit lite si och så och jag blev glatt överraskad av hur annorlunda den första halvtimmen av detta spel ändå kändes. Trots att detta är den 7e framtidsvisionen som Call of Duty har bjudit på är det först nu som de tar ett steg in i det som jag associerar till sci-fi. Rymdresor i ljushastighet, skeppsstrider i Plutos närhet och rymdpromenader med automatvapen är ett faktum. Och när jag, i rollen som löjtnant Nick Reyes, stiger ner på planeter så viner det laserstrålar runt öronen och mördarrobotarna stampar taktfast fram med maskingevären i fast grepp. Det är synd att Call of Duty har tagit sig till den här punkten så långsamt, om detta hade kommit för några år sedan hade jag blivit förvånad och lycklig men nu känns det mest som det naturliga steget att ta efter Advanced Warfare och Black Ops 3.

screenshot-386-1200x675

Historien om hur den militanta anti-jordlingsgruppen Settlement Defence Front (SDF) försöker krossa FNs rymdallians lyckas aldrig fånga mitt intresse. Personligen så är det två stora faktorer som håller mitt gillande i tyglarna. Som spelare slängs jag in i mitten av storyn, jag får aldrig någon riktig djupdykning i bakgrunden till konflikten som jag ska vinna och kanske är det just därför som ondingen Salen Kotch (spelad av Kit Harington) känns så extremt platt och onyanserat ond – han drivs till synes bara av oförklarat hat och gör på så sätt spelets huvudsakliga konflikt helt ointressant. Det är ett sjutimmars äventyr i klassiskt tv-spelssnitt. Nick Reyes och hans mannar måste hatta runt i hela galaxen för att sätta punkt för den folkmördande SDF. Att roboten Ethan är den mest sympatiska karaktären ska nog vara en kommentar på vart artificiell intelligens kommer att befinna sig om några år men det känns nästan mer som ett slag mot Call of Dutys annars så gråa karaktärer. Det är i vilket fall som helst roligt att se helt nya vyer och jag njuter stort av att hoppa runt utanpå rymdfärjorna och strida mot ondingar i tyngdlöshet. Tyvärr slutar rymdsimuleringen ungefär där. Vakuum till trots tycker jag att det mesta väsnas ganska mycket och när jag får chansen att fritt ta mig runt i den oändliga rymden kommer jag ganska snabbt till gränser som spelet inte tycker att jag ska ta mig förbi. Det är roligt att spela och njuta av de fantasifulla platserna, men inte mycket mer än så.

call-of-duty-infinite-warfare-kit-harington

Multiplayerdelen är i år mer som vanligt än någonsin tidigare. Det är i stort sett bara de klassiska spellägena och levlande och gameplay ser likadana ut som de gjort sedan Advanced Warfare med klasstillägget från Black Ops 3. Det ska springas på väggarna och hoppas över ändlösa stup med ständigt smattrande maskingevär. Det är kompetent, dum underhållning, men för mig som spelar på egen hand känns det inte som att det finns särskilt mycket behållning i detta. Om man redan har spelat sig trött på CoD-multiplayer så kommer nog inte detta vara den nytändande gnistan men om du vet att du brukar gilla det så är det lika habilt som alltid och med helt nya futuristiska vapen.

Och nu har till slut Infinity Ward förstått att zombies är grejen. Tidigare har Treyarch stått för just den delen men nu känns det som att de odöda kommer vara mer ett fast inslag i CoD. Den här gången har fyra skådespelare transporterats in i en skräckfilmsregissörs 80-talszombiefilm och till varje DLC antar jag att man får nästa ”scen” till filmen. Äventyret börjar på ett nöjesfält som invaderas av zombies och farliga clowner och 80-talskänslan infinner sig på direkten. Det är benvärmare, Twisted Sister och tusentals headshots i en härlig symbios. Nöjesfältet är i princip fullt interaktivt och med en till tre kompisar så kommer det antagligen vara den bästa implementering av Zombies på många år och jag ser verkligen fram emot att se vad mer för 80-talsvansinne de kan hitta på till de framtida kartorna.

maxresdefault

Jag är jätteglad att CoD har tagit det stora steget för mänskligheten. Möjligheterna som finns för spelserien att balla ut lite mer känns spännande men samtidigt tror jag inte att skaparna kommer ta några stora steg bort från den, vid det här laget, uråldriga formeln. Tyvärr tycker jag ju inte att detta är ett genomgående jättebra spel, men jag har fortfarande inte gett upp hoppet om att Call of Duty ska komma tillbaka in i mitt liv och om jag bara hittar en liten grupp så finns det nog tillräckligt med underhållning i att bara spela Zombies In Spaceland under några mörka höstveckor för att detta ska vara värt sitt köp.

Världens största spelserie tar i år på sig rymddräkten och beger sig av till ännu en dystopisk framtid. Jordens resurser är uttömda och i jakten på överlevnad har de jordfödda människorna skaffat sig ovänner i alla ändar av Vintergatan. Om dessa galaktiska militärhistorier inte intresserar dig erbjuds, som vanligt, ett erkänt bra multiplayerspel som årligen lockar miljontals spelare. Så spänn fast astronauthjälmen och förbered dig på en åktur! Infinity Ward, de ursprungliga Call of Duty-skaparna, är tillbaka med sin sjätte del i denna historiska spelserie. Efter mitt möte med deras förra alster, Call of Duty: Ghosts, måste jag säga att…

Review Overview

Betyg

70

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.