Call of Duty: Black Ops III

Treyarch har legat bakom mina absoluta favoritspel i den långlivade Call of Duty-franchisens historia. Inte minst de tidigare delarna i Black Ops-sviten har varit oväntat imponerande på sina egna vis. Att förra årets Advanced Warfare, som visserligen Treyarch inte var involverade i, dessutom tog ett stort steg i en spännande riktning gav mig helt enkelt ganska höga förväntningar på årets uppföljare. 

black-ops-3-single-player-760x428

Första och andra kalla kriget som skildrades i de första delarna ligger bakom oss. Året är 2065 och klimatkrisen har eskalerat lika snabbt som tekniken har utvecklats. Stridsrobotarna är oändligt många fler än de mänskliga soldaterna och en rädsla för att maskinerna ska ta över börjar spridas. Dessutom tycks det höra vara mer regel än undantag att ha en så kallad direct neural interface (DNI) inopererad i nacken, något som enkelt tillåter kontroll över de flesta maskiner. Problemen med denna uppfinning är onekligen många och det ska inte dröja särskilt länge innan jag förstår att med ett DNI i nacken kommer jag snart inte kunna lita ens på mina egna känslor. Och det är med en smått komplicerad relation till arbetsgivaren, CIA, som jag ger mig ut på jakt efter svar på alla oroande frågetecken som omger denna till synes magiska uppfinning.

2

Berättelsen lyckas inte på någon nivå rycka med mig. Var är familjen Mason? Var är Reznov? Att det här spelet bär titeln Black Ops tycks vara så gott som en slump. Att det är ett Call Of Duty är extremt tydligt, men ett Black Ops? Inte riktigt. Jag misslyckas helt enkelt med att se vad det är som placerar berättelsen i detta spelet i samma fack som de tidigare, ganska väl sammansatta, delarna. Och att de helt tagit bort möjligheten för spelaren att göra aktiva val i viktiga stunder, något som gjorde Black Ops II till en omvälvande upplevelse, kan jag bara inte förstå. Det var val som faktiskt påverkade hur storyn kom att utvecklas och sluta. Det skulle kunna vara på grund av möjligheten till olika slut i den förra delen som de helt avvikit från det story-spåret. Skillnaden på känslorna jag fick för Mason och hans inre kamp jämfört med känslorna jag nu känner för karaktären, ”Player”, som helt tycks sakna syfte, ligger på helt olika sidor av samma spektra. Kampanjen har några mer eller mindre välkomna nyheter. Mellan nivåerna befinner jag mig på vår operationsbas där jag kan välja uppdrag, ändra mina uppsättningar med vapen, modifiera vapnen m.m. Man kan också spela kampanjen i samarbetsläge med upp till tre andra spelare. Det är enkelt och roligt att hoppa in i andras spel och om jag hade haft några vänner som spelade spelet hade vi säkert haft en rolig, köttig upplevelse tillsammans. Och det verkar nästan som att den tanken ligger närmre skaparnas vision av vad storyn faktiskt skulle bjuda på; inget vidare djup, bara en rolig spelupplevelse i vänners goda lag. Extra uppenbart blir det när man efter att ha tagit sig igenom kampanjen låser upp Nightmare-storyn som är alternativ version på samma berättelse fast med zombier i hasorna. En uppenbar fyraspelarfest.

_85829440_blackops3_mp_combine_wm

Det vanliga zombie-läget är dock också tillbaka och som det sig bör är det större och värre än någonsin. Man är alltså (återigen) fyra överlevare som ska klara sig så länge som möjligt mot ett ständigt växande zombie-anfall. Man får poäng för allt som gynnar gruppens överlevnad. Med hjälp av poängen köper man nya vapen och uppgraderingar för att underlätta för sig själv. Denna gång har de tagit efter Advanced Warfare med ett level-system som tillåter viss uppgradering och modifikation av ens arsenal i lobbyn, innan spelet börjat. Första kartan är gigantisk i jämförelse med hur det började i en stuga i World at War för sju år sedan. Utvecklingen har gått åt det här hållet från början men det har verkligen inte blivit så pass mycket bättre som det borde blivit efter all denna tid. Att skjuta zombies tillsammans med sina vänner är roligt, men det blir inte bättre bara för att det blir större. Det är däremot roligt att Heather Graham, Ron Perlman och Jeff Goldblum gör rösterna till tre av de fyra syndarna som bestraffas för sitt oheliga leverne genom zombie-apokalyps men spelmässigt är det ju nästan samma sak som det alltid har varit. Kanske till och med att det blivit sämre. Möjligheten till att spela två spelare på samma skärm är nämligen helt borttaget och med den försvinner för mig också mycket av spelglädjen.

bc8b4272f914d3db426c707629d387efc1ef4eeb

Men det som gör ett Call of Duty till ett Call of Duty är trots allt online-multiplayer-bataljerna. Signumet är snabba matcher, tighta kontroller och genomtänkta banor. En upplevelse som alltid bjuder på nya belöningar i form av nya vapen eller uppgraderingar till redan ägda vapen. Självklart är detta fallet även nu. Ganska lite är förändrat från förra årets formel. Det bygger fortfarande på scorestreaks istället för killstreaks vilket innebär att även spelare som inte är så vassa på att skjuta fiendesoldater ändå kan bli belönade för sina laginsatser på andra håll. Varje spelare har återigen något slags ryggraket som ger möjlighet till extremt höga hopp och väggspringande. Väggspringandet är något som Treyarchs nivådesigners nästan verkar ha pressat in bara för sakens skull. Å andra sidan verkar de ha glömt möjligheten till de extremt höga hoppen när jag ofta hoppar in i osynliga väggar när jag försöker hitta finurliga sätt att ta mig runt på banan. Hela grejen känns lite ängslig. De har också lagt till ett val av något som kallas Specialist när spelaren startar sin multiplayer-karriär. Förutom att det ger en viss estetisk skillnad på ens gestalt får man också en ny förmåga. Det känns dock inte som mycket mer än en extra liten justering utöver alla val av vapen och perks. Som vanligt är det roligt men egentligen har jag haft roligare med Advanced Warfares och de tidigare Black Ops-spelens multiplayer-strider.

Call_of_Duty__Black_Ops_III_Multiplayer_Beta_Outrider_PS4

Som Black Ops-fan kan jag egentligen inte känna mig annat än besviken av vad jag blivit bjuden på i år. Som alltid med Call of Duty är verkshöjden extremt hög, men när de gång på gång underträffar sig själva är det svårt att verkligen älska upplevelsen. Istället känner jag gång på gång att jag längtar tillbaka till tidigare delar i serien. Men jag märker samtidigt att spelet är väldigt riktat till att vara fyra kompisar som kör det tillsammans och jag känner ofta att det verkligen hade varit jätteroligt. Att en treårig väntan skulle få ett såhär snöpligt slut kunde jag ju egentligen ha gissat. Nu ska mina orimliga förväntningar istället riktas mot Sledgehammers nästa Call of Duty (Advanced Warfare 2?), år 2017. Framtiden är snart här.

Treyarch har legat bakom mina absoluta favoritspel i den långlivade Call of Duty-franchisens historia. Inte minst de tidigare delarna i Black Ops-sviten har varit oväntat imponerande på sina egna vis. Att förra årets Advanced Warfare, som visserligen Treyarch inte var involverade i, dessutom tog ett stort steg i en spännande riktning gav mig helt enkelt ganska höga förväntningar på årets uppföljare.  Första och andra kalla kriget som skildrades i de första delarna ligger bakom oss. Året är 2065 och klimatkrisen har eskalerat lika snabbt som tekniken har utvecklats. Stridsrobotarna är oändligt många fler än de mänskliga soldaterna och en rädsla…

Review Overview

Betyg

60

About Gabriel Hector

Gabriel Hector
Långhårig bagare från de småländska skogarna som allra helst befinner sig i den overklighet som kan intagas från soffans betryggande kuddar. Det kan röra sig om tv-spel, tv-serier, filmer eller kanske helt enkelt en påse overkligt goda chips.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com