Call Me by Your Name

Call Me by Your Name släpptes på köpfilm 4 juni 2018.

Det sommar och sol, men det är inte bara blommor och träd som frodas ute i det vackra Italien utan även en kärlekssång mellan 17-åriga Elio och hans fars assistent, den något äldre och vana Oliver. Är det en varm sommarromans eller är det något betydligt mer än så?

Förhoppningarna för den här filmen var skyhöga. Call Me by Your Name blev både nominerad och solklar vinnare av några av fjolårets prestigefyllda Oscarspriser. Flera kritiker, som till exempel ingen mindre än The Guardian, har gett den allra högsta betyg. Solen skiner verkligen lika intensivt över det här kärleksparet som den gör över filmen de spelar i, men jag känner att det är samma sol som Icarus flög för nära när han störtade mot sin död. Skenet lockade upp mina förhoppningar men just nu ligger de tillplattade på marken. Mitt lilla flickehjärta som klämtade extra varmt för Armie Hammer sedan Final Portrait dunkar nu innanför bröstet för ren självbevarelsedrift, några extra hopp och skutt kommer han inte att tillägnas den här gången.

Märkligt nog avslutade jag en bok, med titeln Som om Ingenting, precis innan jag såg den här filmen som hade både identiska problem och nära nog identisk handling som Call Me by Your Name har. De båda huvudrollerna, filmens Elio och bokens Elin, är kärlekskranka tonåringar som båda dras till någon äldre än de själva. Men med otämjt tonårssvammel överallt blir jag snabbt uttråkad då jag tvingas se på de mer intressanta karaktärerna genom ögonen på tomma pappersark som knappt bidrar med något förutom sin blotta existens. Elios totala brist på personlighet skapar avsaknad av kemi mellan honom och Oliver vilket leder till avsaknad av någon emotionell respons från mig som tittar.

Detta är extra tydligt att Elio är helt meningslös när man studerar framförandet av dialogerna och handlingarna mellan karaktärerna. Dessa är så otroligt diffusa och otydliga att jag blir faktiskt förbryllad när relationen utvecklas för jag är var aldrig medveten om vad eller när något ens ska ha inletts från början. Därför misslyckas filmen totalt med att vara den episka kärleksberättelsen den utger sig för att vara när mycket som  händer ur tomma intet utan något skäl.

En av bästa scenerna i hela filmen tycker jag är en scen då Elios far får en längre monolog på tumanhand med sin käre son och det tycker jag talar väldigt mycket för sig självt då han inte står högt på rollistan. Till och med eftertexterna är en av de mest gripande inslagen i hela filmen, och de säger jag utan någon som helst sarkasm. Allt detta resulterar såklart i fullkomlig oförståelse om varför jag ska bry mig om sagan om Elio och hans Oliver.

Nyligen såg jag Love, Simon som jag uppskattade väldigt högt, den hade dock ett problem som Call Me by Your Name inte har! Som jag skrev då om Love, Simon så är det tröttsamt med filmer om homosexuella par där handlingen stereotypt centreras kring att ”komma ut”. Det tycker jag inte riktigt att den här filmen gör. Det är faktiskt nästan så att den hade kunnat handla om ett heterosexuellt par och utgången hade blivit, i stort sett, den samma. Det är det här som Hollywood behöver tänka på när de vill skapa mer mångfald i sina filmer.

Tyvärr är detta en väldigt liten, om än otroligt angenäm, detalj som tillsammans med helheten inte ger mig en tillräckligt intressant film. Jag är uttråkad och jag är mest glad över att filmen är borta från checklista än att jag är över att faktiskt ha sett den.

Call Me by Your Name släpptes på köpfilm 4 juni 2018. Det sommar och sol, men det är inte bara blommor och träd som frodas ute i det vackra Italien utan även en kärlekssång mellan 17-åriga Elio och hans fars assistent, den något äldre och vana Oliver. Är det en varm sommarromans eller är det något betydligt mer än så? Förhoppningarna för den här filmen var skyhöga. Call Me by Your Name blev både nominerad och solklar vinnare av några av fjolårets prestigefyllda Oscarspriser. Flera kritiker, som till exempel ingen mindre än The Guardian, har gett den allra högsta betyg.…

Review Overview

Betyg

40

About Nathalie Leth

Nathalie Leth
Även om inget tycks kunna rubba hennes favoritfilm Definitely, Maybe från första platsen så är jakten ständigt igång efter nya filmupplevelser. Varesig det rör sig om en prasslig chipspåse och häftig thriller eller tio kilo choklad med det senaste romantiska dramat så kan man räkna med att Nathalie redan är på plats. Om filmen dessutom är gjord av Denis Villeneuve eller har Jake Gyllenhaal i någon av rollerna så finns det inget väder som stoppar henne från att se detta på bioduken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com