Café Society

I Woody Allens senaste film låter han 30-talets Hollywood och New York spegla varandra i all sin prakt där den senare klart avgår med segern. Men vem kan vara överraskad av det? Ofta när filmskapare porträtterar Hollywood är de inte sena att poängtera ytligheten och falskheten så snabbt som möjligt utan att på något sätt göra avkall på patinan och glamouren. Café Society är inget undantag i detta.

cafe-society

Filmens namn hänvisar till en benämning på innefolket som rörde sig på de elegantaste nattklubbarna under mellankrigstiden och är en skara som gör sig mycket bra på film. Allen är här på samma humör som när han gjorde Midnatt i Paris. Han återskapar fantastiska miljöer med ett kameraarbete som får färger att brisera i alla nyanser av pastell. Huvudkaraktären Bobby, spelad av Jesse Eisenberg, kommer från New York till Los Angeles storögd och entusiastisk inför alla berömdheter och sevärdheter. Utan större ambition börjar han springa ärenden åt sin framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) och blir förälskad i dennes sekreterare, Vonnie (Kristen Stewart). Märk väl att detta inte är berättelsen om en ung man på väg uppåt i världen – även om det är åt det hållet det går. Hans framgångar är ett sidospår i en berättelse fullt av sidospår. Filmens röda tråd är istället bandet mellan Bobby och Vonnie som består trots att de skiljs åt, men också Bobbys judiska familj i New York: hans ständigt gnatande föräldrar, hans kriminella storebror, och systern med sin filosofiske man.

cafe-society-family

Ingenting och allt händer i en salig blandning av komedi och tragedi. Kärlekshistorien går hur många turer som helst: Vonnie visar sig ha en affär med den gifte Phil och velar mellan morbror och systerson. Så bra som Kristen Stewart ändå kan vara när hon får ordentliga roller har hon en spelstil som kräver ett långsammare tempo än den här filmen ger och en alldeles för modern framtoning. Kemin mellan henne och Steve Carell är dessutom nära obefintlig vilket stjälper trovärdigheten för en stor del av historien. Bränd av kärleken återvänder Bobby till New York. Han blir snart föreståndare för sin broders chica nattklubb där han umgås med filmstjärnor, kungligheter och gangsters. Här möter han Veronica (Blake Lively) och slösar inte tid med att få ihop det med henne. Lively är underanvänd men otroligt rolig som kokett bombnedslag som på något sätt lyckas behålla charmen när hon hasplar ur sig en hel del fördomar om judar, för att sedan i princip svepas åt sidan medan Bobby och Vonnie går runt och trånar efter varandra. Broderns kriminella aktiviteter blir samtidigt allt mer omfattande (han verkar ständigt ha cementblandaren igång) och systern och hennes man har problem med en störig granne och trådarna vävs in och ut i varandra.

cafe-society-07

Så blir filmen till slut en tablå av episoder utan mål och mening. Ögonblick kommer och går som borde ha fått andas mer än speltiden tillåter. Med det sagt är Café Society visserligen stundvis irrelevant som film som går att se bara för patinan och glamouren. Men om det inte räcker kan det vara värt att leta efter de glimtar av melankoli och filosofi som uppstår. Passningarna mellan irrelevans och djupsinnighet är trots allt ett av Woody Allens signum.

I Woody Allens senaste film låter han 30-talets Hollywood och New York spegla varandra i all sin prakt där den senare klart avgår med segern. Men vem kan vara överraskad av det? Ofta när filmskapare porträtterar Hollywood är de inte sena att poängtera ytligheten och falskheten så snabbt som möjligt utan att på något sätt göra avkall på patinan och glamouren. Café Society är inget undantag i detta. Filmens namn hänvisar till en benämning på innefolket som rörde sig på de elegantaste nattklubbarna under mellankrigstiden och är en skara som gör sig mycket bra på film. Allen är här på…

Review Overview

Betyg

60

About Alva Bexell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.