Cabirias nätter

Studio S fortsätter att släppa filmer från de klassiska Italienska regissörerna. Tidigare har de bland bjudit på Vittorio De Sica, Roberto Rosselini och Bernardo Bertolucci, men nu har turen kommit till deras andra släpp från den förmodligen mest kände av dem alla – Federico Fellini.

cabiria 2Fellini hör till de där gamla regissörerna som alltid hyllats av gubbarna som suttit på tronen inom den svenska kritikerkåren. Han och Woody Allen. Till skillnad från den glasögonprydde lilla farbrorn så har jag aldrig fallit för Fellini. hade sina stunder, men var alldeles för navelskådande och uppmärksamhetstörstande. Den omåttligt populära Amarcord hade en vämjelig buskiskänsla i samma stil som valfri film om Åsa-Nisse, så jag slog av eländet efter kanske en halvtimme. Egentligen är det nog bara La Strada som jag tyckt någorlunda bra om och den har en betydligt mer jordnära ton än någon av de övriga. Cabirias nätter gjorde han bara tre år senare och den visar sig vara tacksamt befriad från narcissism eller burleska fjanterier.

Det börjar dramatiskt när Cabiria blir bestulen på sin handväska och puttas ner i floden. Hon undkommer tack vare några vänliga själar som drar upp henne och med ännu en förhoppning om kärlek grusad beger hon sig ut på gatorna igen, dels för att tjäna ihop till brödfödan som prostituerad, dels för att leta efter en man som älskar henne. Hon möter nya förhoppningar och nya möjligheter som lika fort visar sig bli ytterligare besvikelser. Hon försöker söka tröst i kyrkan och möter människor som hittat andra sätt att finna mening med livet. Mellan varven måste hon även hinna med att arbeta.

Cap010Eftersom Fellini i Cabirias Nätter varken gnäller över hur jobbigt han har det som lidande konstnär eller tycker det är roligt med pruttskämt är mycket vunnet hos mig, speciellt då han ju egentligen kan göra film. Allting fokuserar uteslutande på Cabiria och det som drabbar henne, men samtidigt blir det en hel del kommentarer kring vad som är viktigt i livet eller hur Italien fungerade under 1950-talet. Det är tydligt vilket inflytande den katolska kyrkan har och hur Fellini egentligen ser på dess roll. Samtidigt är det en väldigt enkel och nedtonad berättelse som, trots att de berättar väldigt mycket, aldrig blir pretentiös utan lika mycket skildrar ett tvärsnitt ur ett livsöde. Jag är dessutom alltid lite svag för socialrealism som visar på att det finns andra glädjeämnen i livet än religionen och kärleken i ett parförhållande.

I filmhistoriens charmigaste hästsvans är det Giulietta Masina som ensam bär filmen framåt i rollen som Cabiria. Hon är ingen subtil skådespelare, utan påminner mest om någon som hör hemma i stumfilmen, med yviga gester och massor med grimaser. Det hade förmodligen kunnat bli hur irriterande som helst, speciellt i kombination med den lite gapiga dialogen, men det är något med hennes närvaro som blir sjukt gripande. Med en sämre huvudrollsinnehavare hade jag förmodligen inte haft mycket till övers för filmen, men nu fungerar det mesta. Scenen där hon blir hypnotiserad och deltar i en föreställning är fruktansvärt sorglig på ett sätt som nog bara Masina hade kunnat få att fungera.

Nights-of-Cabiria-federico-fellini-10767369-720-540Men det blir ändå aldrig så intressant som jag hade hoppats. Vissa av de så kallat provocerande delarna av Cabirias Nätter var säkert mer chockerande i sin realism när det begav sig än vad de är nu och gällande kritiken mot katolska kyrkans inflytande kan jag inte mer än ha en akademisk förståelse för hur det kanske upplevdes då. Istället handlar det om ett fint personporträtt och en gripande historia, men inget oförglömligt. Någonstans får jag en känsla av att det är en film som växer vid fler tittar, att den har något allt annat än omedelbart över sig som kräver att jag någon gång tar mig an den igen. Vi får väl se om det inträffar, men om så är fallet kommer jag nog att ta sikte på en annan utgåva än Studio S ganska risiga transfer. Vill man verkligen äga den finns det bättre alternativ, bland annat från Criterion.

 

About Erik Nyström

Erik Nyström
Har låtit sitt hjärta täckas av ett lager svart bitterhet och är därmed omöjlig att charma. Åtminstone av bioutbudet. Gillar dock det som skaver lite, det som kommer från förritin och det som är lite knäppt. Driver dessutom en podcast om film. Är på det privata planet en vänsterradikal feminist från Norrland.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.